Foto: DECA Text & Bild
Efter flera år av skadebekymmer har Jesper Fritz bestämts sig för att lägga stavarna på hyllan. Att summera en framgångsrik karriär är aldrig lätt, men några av de idrottsliga höjdpunkterna är JEM22 silver 2007, SM guld 2008 och DN-galan vinst 2009.
Som högst blev det 5.70m vilket är klubbrekord i MAI och skånskt rekord. Jesper kommer att fortsätta vara involverad en del i friidrotten som mentor till MAI:s mycket lovande stavhoppstalang Melker Svärd Jacobsson.
Jesper som börja och avslutar karriären i MAI önskar vi ett stort lycka till i framtida yrkeskarriärren som läkare och tackar för allt som varit under dessa år.
Nedan går det att läsa Jespers egna funderingar kring sin karriär.
Hej,
Efter flera år av kämpande mot både gamla skador och nya skador så är det nu dags för mig att avsluta min idrottssatsning.
Min plan var väldigt enkel. Att slå världsrekord och vinna OS-guld. Ödmjuk som jag var.
Att göra min sista tävling som 23-åring ingick inte i planen.
Nu blev det så.
Kunde jag gjort saker annorlunda? Självklart.
Ångrar jag det jag gjorde? Inte det minsta.
När jag klev ut från Berlins olympiastadion efter en genomförd ansats av VM 2009 så var botten nådd. 4 år av operationer och rehab har tagit mig nästan hela vägen tillbaka. Men trots att jag vid ett par tillfällen varit anmäld till tävlingar och till och med varit på plats vid en av dem, så orkade kroppen inte riktigt hela vägen tillbaka. Målsättningen under dessa fyra åren har varit att hoppa högre än någonsin förut. När jag idag inte längre tror att jag kan det är beslutet att lägga av enkelt.
Jag ser tillbaka på mitt idrottande med ett leende på läpparna. Alla vänner, tävlingar, träningspass, läger, resor och upplevelser. Allt från intervaller i snön i de polska bergen till högst på prispallen inför ett fullsatt Stockholm stadion. Från trappträning på ett öde Malmö IP till att landa i mattan och se ribban ligga kvar inför 90 000 i Fågelboet i Peking. Allt har haft sin charm.
Jag vill passa på att tacka några av de som betytt mest på vägen:
Min tränare Stanley Szczyrba. Han lärde mig hoppa stav. Punkt.
Min familj, min fru och mina träningskompisar. För allt.
MAI, SFIF och SOK med Lasse Johnsson, Stefan Olsson, Anders Rydén och Thomas Engdahl i spetsen. För stödet i ryggen.
Jenny Jacobsson och medicinska teamet. För hjälp när som helst var som helst.
Stina och Daniel. Så att jag kunde koncentrera mig på att hoppa.
Alla andra som hjälpt till på olika sätt har alltid en guldstjärna i min bok.
Mina bestmen på mitt bröllop har varit friidrottare. Min frus tärnor likaså. Toastmastern också för den delen. Då förstår man att friidrotten för oss inte bara varit resultat och medaljer. Det har varit värt mycket mycket mer.
Tack.
/Jesper Fritz, f.d. stavhoppare
