Det fanns en dubbel guldmedaljör vid första inne-SM i Atleticum 1993. Torbjörn Mårtensson vann både 60 m och 200 m den gången, tog 60-titeln igen två år senare och 2023 finns han med och stöttar MAI:s aktiva gäng i hemmahallen.
Vad minns du mest av SM-titeln i Atleticum?
– Det var här jag slog igenom 21 år gammal. Det mest överraskande var nog segern på 200 m. Jag fick säkert en glädjekick genom segern 60 m som var första dagen och var min första seniortitel. Jag hade fördelen få en bra bana. Jag sprang mot Nicke (Niklas Eriksson/Fernström) då. Normalt hade jag inte slagit honom. Men jag var i riktigt bra form.
– Den helgen var något speciellt för mig och betydde jättemycket för min karriär. Det var starten för mig men som vanligt var det tajt. Jag hade bra tider i mig. Men skadorna satte sina spår så det blev en krokig karriär.
Andra titeln i Atleticum var mer dramatisk.
– 1995 var året då de fyra första alla låg inom en hundradel. Jag vann 6,64. Fyran hade 6,65.
Vad betydde Atleticum när det var nytt för din karriär?
– Jag har alltid känt mig hemma där. Alltid känt mig trygg att kunna prestera. Det var där jag tillbringade nästan alla träningstimmarna.
Jag glömmer aldrig när jag gick in i hallen första gången 1992. Med ordföranden Bengt Bendeus och allt det där. Det var stort, året före första SM-titeln.
En ung Torbjörn Mårtensson upptäcktes i skolidrotten.
– Jag började i Heleneholm ute i Videdals gamla sporthall. Jag gick i mellanstadiet. Det var Masse Månsson som var idrottslärare på skolan och inspirerade till friidrott. Sedan slog jag skolrekorden på Husies skola. Det var där jag fångades upp på riktigt. Man ska inte inte underskatta skolornas betydelse.
Fast det fanns ett konstigt mellanår under tonåren.
– Jag tröttnade och slutade med friidrott helt ett år och spelade bowling istället. Jag var väl 13-14 år. Sedan hoppade jag på MAI igen. Vi vann Buster Cup som 16-åringar. Vi hade jättestora träningsgrupper med bra sammanhållning. Umgicks mycket på fritiden också.
– All kredd till de äldre. De kom alltid ner till oss unga och pratade med oss. Ett gott snack på Hästhagens ip. Det var också viktigt. Det kommer jag ihåg starkt. Man såg upp till personligheterna. Hur är läget, det räckte. Det betydde mycket. Det får man inte tappa.
I dag jobbar Torbjörn – gift Bryde – som fysioterapeut på egen klinik i Vellinge. Han är fritidstränare i IK Finish på orten och hjälper till med sina medicinska kunskaper i MAI och landslaget.
– Det är viktigt att ge igen. Det har jag alltid känt. Att dela med sig av alla de egna erfarenheterna. Jag blev tokfrustrerad av alla de egna skadorna och snabbt intresserad att läsa mycket litteratur. Vad funkar, vad funkar inte. Jag gick min första kurs redan när jag var aktiv, tog olika friskvårdsuppdrag och hjälpte aktiva i min egen träningsgrupp och det spred sig mer och mer.
– Intresset att bli massör och fysioterapeut ökade samtidigt som min egen karriär dalade. Till slut så orkar man inte resa sig. Sprint sliter.
– Jag kommer ihåg år 2000. Jag fick en liten ruptur i baksidan på låret tidigt på säsongen. Men jag rehabiliterade och kom tillbaka till ute-SM och vann det i Uppsala. Det blev min sista säsong. Jag kom inte med i förbundets satsning på sprintsidan de kommande åren. Det blev en energiknäck för mig.
Herrsprint är väl inte som på Torbjörns tid. MAI dominerade det korta stafettlandslaget med Thomas Leandersson, Lars Hedner, Matias Ghansah som bildade stommen till VM-lag 1995 och 1997 och OS-start 1996.
Efterhand har MAI tappat på herrsidan men 2022 slog en ung herre vid namn William Trulsson igenom. Torbjörn Bryde finns med som stöd vid sidan om.
– Tränaren David Vendel ringer ibland. Vi har en bra dialog. Det kittlar någon nerv att hjälpa till. Det var synd att jag själv inte hade någon som jag riktigt kunde vända mig till där jag satt i min lilla bubbla som aktiv. Vad hade jag kunnat göra om jag hade varit frisk i några sammanhängande år.
– Man vet mycket mer numera. Så länge William vill ska jag tillföra med mina kunskaper. Är man osäker går det alltid att skriva ett sms. Det går inte alltid på en större klinik. Du måste ha den personliga kontakten.
Han fanns med i MAI:s medicinska team på SM 2022 och har även ett fast uppdrag i tidigare sprintkollegan Micke Wennolfs juniorlandslag.
– Jag har varit ansvarig fysioterapeut i hans landslag i två år. Under året hann jag även med en kort sväng på EM i München. Jag får själv så mycket energi att vara med. Det har blivit en hjärtesak. Jag möter friidrottare och deras behov, jag märker vad de behöver.
Junior-EM är redan inplanerat 2023 och i februari står han där vid massagebänken i Atleticum.
– Jag upptäckte häromdagen att SM börjar 17 februari. Det är min födelsedag. Men jag står där i alla fall, det gör jag gärna. Det ska bli kul.
– Jag har nära kontakter med gamle sprinterkollegan Lasse Hedner som sitter som ordförande i elitrådet i klubben och bra kommunikation med friidrottsgymnasiet och Alex Tursell .
Enskilda aktiva kommer ofta ner till min klinik i Vellinge. Men jag har inget permanent i Atleticum längre. Jag dyker upp några tillfällen då och då i Atleticum och möter upp de aktiva som önskar. Klubben skulle nog behövt en mer omfattande lösning, anser Torbjörn.
– Det finns ett gott och härligt gäng igen i klubben. Det kändes på SM. Det hade varit bra att få in lite fler kvinnliga tränare. Det gäller i hela Sverige men det är inte så lätt att rekrytera.
MAI-vinnarna 1993 i Atleticum:
Torbjörn Mårtensson 60m 6,74
Torbjörn Mårtensson 200m 21,46
Niklas Eriksson, 60 häck 7,91
Mattias Sunneborn längd 7,85
Tord Henriksson tresteg 16,57
Ann Larsson höjd 1,82
Kristina Funke, tresteg 12,81
Foto: MAI arkiv
