Med ny träningsmiljö och flytt till Växjö siktar nu 22-åriga Erika Wärff på att nå den nivå i mångkamp som alla friidrottsintresserade hoppas på under flera tuffa skadeår.
– Mitt personliga rekord i sjukamp är fem år gammalt. Båda mina personbästa inomhus och utomhus satte jag när jag var 17 år. Inomhusperset i höjd på 1,82 satte jag innan jag fyllde 16. Nån gång ryker det, säger Erika Wärff förhoppningsfullt.
Färdigutbildad som fysioterapeut drar Erika nu igång i Växjö tillsammans med Agne Bergvalls träningsgäng.
– Det är bara två veckor sedan jag flyttade hit. Jag har egen lägenhet men hyr i andra hand. Det enda negativa är att lägenheten ligger lite långt ifrån träningen men positivt att den är i fin miljö nära skog. Det är andra sidan av Växjö om man ser till idrottsplatsen. Det tar en kvart att cykla. Jag är inte van vid backarna. Malmö är ju så platt. Men jag har nära till stan och jobb. Det påminner lite om Malmö trots allt.
Sedan början av juni är Erika utbildad fysioterapeut. Efter studier blir det jobb kombinerat med halvtidsjobb.
– Det blir jobb på en vårdcentral till en början. Förhoppningen är att hjälpa idrottare i fotbollsklubbarna i Växjö också, men det har inte blivit något av det än.
– Tanken är att jobba eftermiddag. Jag har då möjlighet att träna både förmiddag och kväll. Det är målet, lite att bygga upp sin dag kring träningen. Agne har mycket kontakter runt hela Växjö. Han tog kontakt med verksamhetschefen på den här vårdcentralen. Att jobba 12-16 funkade utmärkt.
Som junior spåddes Erika Wärff en stor mångkampskarriär. Bästaresultatet i sjukamp är 5 592 poäng från italienska Grosseto sommaren 2017. Många personliga rekord är från 2017 och 2018. Sedan kom skadeåren och helt okej är hon inte än.
– Nej, jag skadade knät i juli och det är inte helt bra. Efter knäskadan fick jag tre halsflusser på raken så jag är inte klar ordentligt med rehab än. Det blir verkligen en nystart som drar igång här. Jag har inte tränat i full omfattning på två månader även om jag gjorde två mångkamper i somras. Det är fler än vad jag gjort på fyra år. Det är ländryggssmärta som stoppat mig framför allt. Det dök upp 2018 och ryggen har tagit lite stryk.
Skadorna förde även henne in på yrkesvalet.
– När man får problem och börjar gå till fysioterapeuten blir man intresserad och utbildar sig slutligen själv. Pappa Robert är ju fysioterapeut också. När man märker att saker och ting hjälper så ökar intresset ännu mer. Och då vill man hjälpa andra också, säger Erika.
Hur ser hon då på 2023? En intressant comebacksäsong.
– Lite får knät styra. Om tre-fyra veckor vet jag mer hur kroppen svarar. Jag hoppas på en full inomhussäsong. Går det inte med mångkamp fortsätter jag med enstaka grenar. Mångkamps-SM kan bli tufft.
– Det är i hoppgrenarna jag har en bit kvar. Höjd är väl den bästa grenen. Där jag haft bäst känsla. Bäst individuella resultat med perset 1,83. Men det är också där jag ofta skadar mig igen.
Hur ser du på framtiden som friidrottare?
– Jag hoppas få bättre struktur i Växjö, det är hela anledningen att få helheten i träningen. Det har funkat jättebra i Malmö, där finns många bra tränare. Men det har ändå blivit så att jag sprungit runt mellan grupper. Först sprint, sen iväg att stöta kula med Staffan Jönsson och hans gäng.
– I förra veckan började de flesta dra igång så smått här, så är det i vecka 40. Det blir främst Växjö, vi har inget planerat träningsläger i vinter. Kanske blir det något i vår eller i påsk. Men det är ett halvår tills dess.
