Malmö stadion börjar monteras ner. Nästa år är arenan för så många glittrande MAI-galor borta och något nytt ska komma. Sista helgen i september kunde idrottsintresserade ta farväl av den byggnad som satt sin prägel på Stadionområdet ända sedan fotbolls-VM 1958. Ett stycke Malmöhistoria.

En som berättade om Sergej Bubkas världsrekord och annat smått och gott som hänt på Stadion genom åren, var Sydsvenskans mångårige medarbetare Max Wiman som stod på pressläktaren och berättade, och rättade, med MAI-profilen Lasse Johnsson bland annat.

Bloggen gjorde som det uppmanades: Fråga mig! Här kommer lite personliga Stadiontankar av redaktör Wiman och dagarna då Malmöborna tog farväl av Stadion:

”

Rundvandringarna var som jag ser det en kommunal jättesuccé. Mycket folk på lördagen, enormt mycket folk på söndagen.

Folk ville diskutera rivningen och om den kunde förhindrats, men också hur nya stadion ska se ut och jag fick nog många att vara väldigt positiva.

Sen var det massor som ville berätta sin historia, var de satt och minnen kring speciella matcher. Vanligast var nog MFF-aren Tore Cervin i snödrivan i Europacupmötet mot Wisla Krakow 1979. Men yngre hade också väldigt starka minnen av guldmatchen 2004.

Sen var överraskande många intresserade av hur vi journalister jobbade förr och hur det såg ut på pressläktaren.

Det blev en ahaupplevelse när jag insåg att många inte varit inne på Stadion sedan MFF spelade sista allsvenska matchen där 2009. Det är ju sexton år sedan. Och många hade inte varit i korridorerna och på typ pressläktare och ingen i omklädningsrum.

Och så skulle ju alla ta selfie vid hörnflaggan och stå likadant och hänga på den som Bosse Larsson gjorde en gång i den.

Många ville också prata både speedway – hade varit där när Ove Fundin vann 1961 – och friidrott. Där var det nästan uteslutande Sergej Bubka det handlade om.

Och den roliga historien från 1991 om hur svårt det är att minnas exakt.

Lasse Johnsson och Misoordföranden Tommy Theorin var helt överens om att de skött stegen och den manuella mätningen med måttband när Bubka skulle hoppa på världsrekord.

Theorin stod tydligen på stegen.

Han var helt övertygad om att rekordhoppet skedde där stavhoppsmattan är nu i västra kurvan. Lasse pekade stensäkert bort mot den östra kurvan. Ingen gav sig en tum.

Mitt i allt kom en annan tidigare galaansvarig, Peo Troedsson, förbi och sa lika tvärsäkert – fast han var i Tyskland vid tillfället – att Bubka hoppat mitt på bortre långsidan.

Lasse har tidigare uttryckt ju att han är skeptisk att ett nytt stadion blir klar som sagt, men det känns lite som han förstod att det är på riktigt nu.

För egen har jag sörjt att Malmö stadion ska rivas, varit arg över att det gått dithän. Men egentligen då varit arg på processen. 2005 firade personal inom fritidsförvaltningen av Malmö stadion och sörjde dess rivning.

Det har gått 20 år innan man kommit till skott och även i en kommunal process är det orimligt när Malmö FF började bygga 2006-07.

Sett i backspegeln borde MFF, MAI och kommunen satt sig ner för 25 år sedan och tittat på: kan vi göra Malmö stadion till en modern arena? Med loger och restauranger. Kanske hade man då kommit fram till att det varit bäst att göra renodlade arenor för fotboll och friidrott (jag menar alltså att Eleda aldrig då byggts).

Malmö stadion är en av Malmös vackraste byggnader. Kanske den vackraste, men den förlorade arkitektonisk skönhet när ovandelen på norra läktaren byggdes inför EM 1992 (stod klar 1989). Utsikten över parken tidigare och de rundade formerna var magiska.

Men allt detta är väldigt mycket historia nu och nutiden borde ha inneburit att framtiden stod klar för flera år sedan. Malmö stadion är bara ett monument utan funktion för det den var avsedd för – att vara en publik arena.

Därför känns det bara bra när den nu ska rivas – om än för sent. Längtar efter att se processen, nyfiken på hur det ska gå att riva och fylla ut det enorma hål som innandömet är (sjunde stolsraden är marknivå).

Det vi sett av den nya arenan, som fritidschefen Johan Hermansson klokt nog betonar är en friidrottsarena med möjlighet för fotboll, gör att jag längtar framåt. Den är arkitektoniskt lik gamla stadion i modernt snitt. Otroligt inbjudande.

Dessutom har ju MAI och fått igenom i princip alla önskemål och den har alla förutsättningar att bli både bra för elit och ungdom. Vilket MAI behöver när man nu växer både som ungdomsklubb när annan friidrott har motvind och fler elitaktiva på högsta nivå än på länge.

Här finns enorma förutsättningar att ha internationella ungdomstävlingar och åtminstone SM på seniornivå.

Det som oroar är tillgängligheten och då menar jag hur man tar sig till jobb, träning och tävling där. Malmö stads visioner om hur trafiken i stan ska fungera sammanfaller inte riktigt med mina för att vara snäll. Parkeringsplatser skulle behövas fler även om ett nytt mobilitetshus planeras.

X X X

Mitt i allt detta var det också fantastiskt roligt att få träffa Sergej Bubka på Malmö stadion när han var här för ett möte med den veteranidrottsorganisation där han är ordförande och skånska pingisledaren Petra Sörling sitter med. Vi hade fem-sex IOK-medlemmar i stan under ett par dagar. Det flög nästan helt under radarn, programmet var intensivt.

Men ett möte med Bubka lyckades jag få inklämt för Sydsvenskans räkning och det var en härlig och inspirerande stund. För Bubka betyder verkligen världsrekordet i Malmö något extra. Det var han tydlig med att markera. Vi räknar meter och centimeter, men då räknade stora delar av friidrottsvärlden i fot.

610 centimeter klingade kanske inte så märkvärdigt, men 20 fot var en drömgräns han passerade här i Malmö. För det är motsvarigheten.

Det var också mycket tydligt hur Bubka trivdes och tyckte han blev välkomnad i Malmö. Relationen med Daniel Wessfeldt, hans promotor, är och var mycket stark.

Och han gladdes ju förstås med Armand Duplantis.

Så klart vore det ju en clou på hela Malmöfriidrottens nya framtid om Duplantis kunde komma och inviga den 2029. För det är väl ingen som tror han slutat då?

”

X X X

Och vad tycker Bubka själv då och rekordkvällen 5 augusti 1991? Här kommer en bit ur intervjun i Sydsvenskan 23 augusti tidigare i år:

– Det är spännande och känslosamt att vara här igen på en stadion där jag slog världsrekord. Och ett mycket speciellt sådant. När jag i juli 1985 hoppade sex meter var det enormt stort i Europa, historia, ingen hade gjort det. Då kände jag att jag måste hitta nya sätt att skapa motivation och upptäckte att andra hade andra sätt att mäta stavhopp, i fot och tum. 20 fot – 6,10 meter – blev en ny drömgräns för mig.

Den där ljumma augustidagen hade han börjat hoppa i dagsljus, men när han lyfte till världsrekordet hade sensommarkvällen mörknat. Majoriteten av de 24 500 åskådarna satt kvar och följde bara Bubkas rekordjakt.

– Det var fullt av folk och att vara ensam kvar ger en speciell motivation för idrottaren, när alla tittar på bara dig. Du känner känslorna och energin från publiken, som jag uppskattade mycket. För publiken gav mig motivation att nå nya nivåer.

Han säger att minnena kommer tillbaka under vandringen in och på Malmö stadion. Han lyser upp när han får veta att hans världsrekord är det enda som satts på den slitna arenan. Och känner till att den nu ska rivas, men ser det som ett tidens tecken.

– Det är alltid rörande. Många saker har hänt och blivit historia. Men å andra sidan: efter så många år behöver du bygga nytt, ge komfort för publik och aktiva. Det är livet. Det viktigaste är att behålla historien, traditionerna. Och att man har en ny stadion där det kan bli fortsättning för aktiva och tävlingar.

”