Amelia Siorholm klarar regn och rusk och tar sig med lätthet fram i terräng. En intressant löpare som i höst tagit medalj i ungdomsklassen på terräng-SM.
Samtidigt drömmer den 15-åriga löpartalangen från MAI om olympiska spel och inspireras naturligtvis av löparen på allas friidrottares läppar just nu – Andreas Almgren. En herre som växlar friskt mellan distanserna i sitt tävlande, liksom Amelia gör på sin nivå för att slutligen nå samma mål som mästare Almgren, att bli bäst i världen på en distans.
– Det är otroligt imponerande att vinna New York Marathon i sitt allra första maratonlopp. Jag tycker också att det är inspirerande att se han lyckas hålla en så hög nivå på flera olika distanser. Det motiverar mig själv att fortsätta träna hårt och se hur långt man kan nå. Själv vill jag testa att tävla på längre distanser i framtiden, säger Amelia till Bloggen.
I koncentration inför ett lopp.
MAI-tjejen har förekommit flitigt i resultatlistorna under året. Hon bor i Limhamn tillsammans med pappa Magnus och mamma Marina samt storasyster Saga. Skolgången sker på Bladins grundskola. Men det stora drivet finns i att prova på olika löparutmaningar.
– När jag var yngre provade jag de flesta friidrottsgrenarna, men det fanns inget som riktigt passade mig. Inför mitt första inomhus-GM bestämde jag mig för att satsa på 800 meter och lyckades kvalificera mig. Efter det hittade jag mer och mer rätt inom medel- och långdistanslöpningen, och sedan dess har det varit mitt huvudfokus, säger Amelia.
Som med så många andra i sin idrottsstart hängde hon på någon annan familjemedlem när hon började idrotta.
– Min storasyster gick på friidrott och sedan var det några av mina skolkompisar som också hade börjat, så jag hängde på dem. Jag hade provat många andra idrotter innan, men inget som jag riktigt fastnade för.
– Den första gruppen jag gick i var Greger Berglunds grupp, som jag började i när jag var ungefär sju år. Jag har även gått på flera av MAI:s friidrottsskolor under loven när jag var yngre.
Alltid MAI?
– Ja, absolut!
Just nu greppar hon över massor av distanser.
– Jag tränar i en grupp med tränarna Greger Berglund, Alva Kalläne och Alba Hansson. Utöver det tränar jag även med två andra medeldistansgrupper, där Sander Petri Bere och Rizak Dirshe är tränare.
Men helt har hon inte släppt tankar på fotboll. Hon tränar en del i Hyllie IK.
– Jag prioriterar friidrotten över fotbollen. Jag har gått på fotboll sedan 2021, men för två år sedan slutade jag eftersom jag ville satsa mer på friidrotten. Men på sommaren spelades VM, och sedan tittade jag på Gothia Cup. Det fick mig att inse hur mycket jag saknade fotbollen. Därför började jag igen i början av denna hösttermin. Jag ville fortfarande prioritera friidrotten, så jag tränar bara fotboll en gång i veckan och har sagt till tränarna att de kan ha mig som reserv till matcher. Jag kände att det hade varit kul att hålla på med en lagsport lite då och då, och eftersom jag redan kan fotboll och känner folk i laget så passade det bra.
– Dessutom är det roligt att få träffa kompisar och spela med dem, inte mot dem, vilket ibland kan hända i friidrotten. Från början började jag i Hyllie IK eftersom jag redan hade flera vänner som gick i klubben. När jag sedan började med fotboll igen var det av samma anledning. Dessutom var min pappa Magnus målvaktstränare för laget, så det blev ett enkelt val av klubb för mig.
Amelia har blivit något av en hjälpreda i Hyllie.
– Jag har inte riktigt en fast position, men jag brukar få spela på kanterna eftersom jag har bra kondition. Jag gillar mest att spela högeryttermittfältare, men jag kan även spela ytterback och anfallare.
Ensam i terrängen.
Men det är MAI och löpning som främst gäller för Amelia. Vad tycker du om 2026?
– 2026 har varit ett tufft år med både uppförs- och nedförsbackar. Jag har tränat på bra, men tyvärr blivit sjuk vid fel tidpunkter, vilket har påverkat mina prestationer på de stora tävlingarna. Inför IUSM var jag ordentligt sjuk i två veckor och borde kanske inte ha tävlat. Ungefär samma sak hände inför USM, även om jag inte var lika sjuk den gången. Inför terräng-SM såg det först ut att bli samma historia igen, men den här gången gick det åt rätt håll och jag lyckades till slut få utdelning för träningen.
– Jag är därför väldigt glad över att avsluta säsongen med en SM-medalj, även om året inte riktigt blev som jag hade tänkt mig från början.
Regn och rusk på SM.
Bloggen har en regnbild från Sollentuna. Ett heroiskt lopp. Vad kommer du ihåg från den dagen?
– Dagen innan hade jag sprungit 1500 meter hinder, vilket inte hade gått som jag hoppats. Samma dag som 2000-loppet hade jag även sprungit 800-kval. Det blev ett halvdant lopp, men det räckte ändå till heatseger och en finalplats. På eftermiddagen var det sedan dags för 2000 meter och jag var rejält revanschsugen.
– Vädret var okej fram till start, men precis när startskottet gick öppnade himlen sig. Det började blåsa väldigt kraftigt och det blixtrade även lite under loppet. Jag bestämde mig för att öppna starkt och lägga mig längst fram. Tyvärr räckte inte krafterna hela vägen på sista varvet, då jag blev omsprungen och slutade fyra, vilket var surt. Men jag har inget emot dåligt väder. Det är bara ut och köra!
Brons på terräng-SM
Brons i F15 på Terräng-SM för inte så länge sedan. Tankar om det?
– Det är klart att jag är väldigt nöjd och glad! Det känns extra skönt att äntligen få utdelning för allt hårt arbete jag lagt ner. Jag ville vara med från början, så jag öppnade starkt, kanske lite väl fort med tanke på vädret och underlaget. Sista varvet blev väldigt tufft eftersom jag hade öppnat så hårt, men jag lyckades hålla ihop loppet hela vägen till mål. Jag är framför allt stolt över att jag lyckades kämpa hela vägen in och ta medaljen.
Hur ser din kommande friidrottsvinter ut?
– Det blir en hel del träning och selektivt tävlande. Jag kommer nog även att prova kortare distanser, såsom 400 meter, för att försöka utveckla min snabbhet. Jag vill fortsätta bygga vidare på det jag har och samtidigt utveckla de delar där jag känner att jag har mer att hämta.
Någon tilltänkt inomhusstart?
– Det blir nog Pepparkaksspelen på hemmaplan och sedan Quality i Växjö. Inga längre resor är planerade.
Läger på gång i vinter?
– Det enda planerade är med Skånelaget i mitten av november.
I starten på en ny säsong.
Något stort mål 2027?
– Det stora målet är att kvalificera mig för USM och gärna kunna vara med och fajtas om medaljer. Dessutom vill jag försöka ta mig till Ungdomsfinnkampen, men det kommer att bli väldigt tufft. Om det är något jag har lärt mig under det här året är det hur viktigt det är att hålla sig frisk och skadefri. Det är tyvärr inget man alltid kan påverka själv.
Något internationellt mästerskap för dig de närmaste åren som du blickar mot?
– Jag har alltid haft en dröm om att någon gång få vara med på ett OS, men det ligger nog många år framåt i tiden. På lite kortare sikt skulle det vara väldigt roligt att få representera Sverige i någon internationell tävling. Om jag fortsätter att utvecklas och prestera bra kanske jag kan få den möjligheten de närmaste åren. Men jag är fortfarande ung och det är mycket som ska stämma för att det ska bli verklighet.
Vilken distans ser du dig själv bli bäst på?
– Just nu känns det som att de längre distanserna, 1500 meter och 3000 meter, passar mig bäst. Jag önskar att jag kunde ta hindren bättre, för då hade även 2000 meter hinder varit en distans som passat mig. Terräng är också något jag verkligen gillar. Jag tycker även om 800 meter, men där behöver jag framför allt utveckla min snabbhet.
Framtida satsning?
– Jag ska fortsätta träna på och se hur långt det kan ta mig. Ett stort mål jag har är att bli bäst i världen på den gren jag väljer. Samtidigt är jag fortfarande ung och har mycket kvar att lära och utveckla. Jag har stora mål och ambitioner och tänker ge friidrotten en rejäl chans. Sedan får vi se hur långt det räcker!
Foto: Privat och Deca Text&Bild
