Även om EM-bronsmedaljören Wictor Petersson inför träningskompisen Daniel Ståhls sista diskuskast konstaterade: Det är inte över förrän sista kastet är kastat.
Men det blev ingen ny medalj till Malmö och Staffan Jönssons träningsgrupp. Daniel Ståhl stannade på 68,22 i diskusfinalen och blev fyra. Slovenen Kristjan Ceh suverän med mästerskapsrekordet 72,51. Även Mykolas Alekna och Henrik Janssen före.
En koncentrerad Daniel Ståhl i finalen.
– Det var häftigt att få uppleva den här finalen. Alla laddade, fullt ös på läktarna. Jäkligt kul därinne. Jag hade inte riktigt kraft idag. Jag var för ivrig, ville för mycket. Försökte mitt bästa men det blev inte min dag i dag. All heder till Ceh. En historisk final här i Birmingham, sa Daniel i tv-intervjun efter finalen.
Daniel Ståhl kom till Birmingham med klara medaljambitioner och med blicken på ett guld, det mästerskapsguld han inte har. Men det ville sig inte den här gången.
– Hade jag kastat två meter kortare hade jag varit missnöjd, men jag kan inte gärna vara missnöjd när de andra kastar så långt. Men lite bittert är det förstås, jag ville ju ta medalj, säger Daniel efter fjärdeplatsen.
Han säger att uppvärmningen kändes bra, men att han tappade lite i tajming i kastningen.
– Jag försökte komma in i tävlingen och bli bättre och bättre, men jag ville för mycket. Det är bara att gratulera grabbarna.
Kulduon Wictor Petersson och Fanny Roos på läktaren
Tränare Staffan Jönsson är stolt över sin fina träningsgrupp.
– Vi försöker skapa alla förutsättningar som är möjliga för att sätta oss i en bra situation, utföra vår överenskomna process med stolthet. För oss själva och för vårt land. I idrottsvärlden, på denna nivå, blir det små marginaler, säger Staffan till Bloggen.
– Wictor sätter årsbästa i en mästerskapsfinal och kämpar till sig sin första medalj. Fanny och Daniel gör det bra och är på medaljnivå förra mästerskapet. Det finns ingen skam i att någon för dagen är bättre om vi känner att vi utfört den processen. Bara tungt. Vi försöker vara besvikna i en timme därefter, och sen kliva upp på hästen igen. Framåt! Jag är otroligt stolt över alla mina atleter, säger Staffan.
X X X
MAI-sprintern Erik Erlandsson var en av tre svenska i semifinal på 200 meter på Alexander stadium i Birmingham. Liksom Linus Pihl klarade han sig vidare från morgonens försökspass till kvällens semifinal dit Henrik Larsson var direktkvalad.
Men där blev det tvärstopp. Erik blev sexa i sin inledande semifinal med tangerat årsbästa 20,67 från ytterbana, och det räckte till en sjätteplats i heatet och en 17:e plats i sammanställningen.
– Första 100 okej, andra hundra stel. Jag blev passiv. Loppet på morgonen tog mer än vad jag trodde.
Erik Erlandsson i 200-finalen.
Erik sprang i försöket på bana 3 i det första av tre heat. För avancemang gällde det att tidsmässigt vara topp-13.
Erik slutade fyra i sitt heat där han noterades för 20,89.
– Det var inget vidare. Det var passivt de första hundra meterna, jag kommer inte riktigt upp i fart, jag vet inte varför. Benen svarar inte som de ska förrän kanske sista 50. Och det räcker inte när man är på ett EM, säger Erik.
EM-fyran från Rom för två år sedan har ett personbästa utomhus på 20,49. Det hade inte räckt till final här i Birmingham.
Erik pustar ut efter ett jobbigt lopp.
– Det kändes jättebra inför mästerskapet, och på SM kändes det också bra formmässigt. Tråkigt att jag inte fick till det, säger Erik.
– Men jag är inte superförvånad. Det har nästan varit struligt ända sedan EM för två år sedan, det är först sista halvåret som jag kunnat träna på ordentligt. Trist att det inte räckte längre men ändå nöjd med tanke på hur året har sett ut.
Tränaren Mikael Wennolf:
– Kul att Erik är tillbaka på europeisk toppnivå! En 16:e plats på EM är ett fint kvitto på att han är på rätt väg!
Nu ser vi fram emot säsongsavslutningen på Finnkampen och att komma igång med höstens träning och kommande internationella mästerskap, säger Mikael till Bloggen.
Henrik Larsson blev trettonde man i sammandraget – 20,48 – och Linus Pihl tjugonde man.
Foto: Bildbyrån
