60 m-titlar i hemma-SM 2002, 2005 och 2008. Patrik Lövgren, Daniel Persson och Per Strandquist var snabbast.
Men sprinteran i MAI var på väg att ta slut.
Klubben som under Atleticums inledande decennier dominerade svensk sprint och var stommen i det korta stafettlandslaget.
Amerikanen Marty Krulee rekryterades som tränare och vann två år i rad. Thomas Leandersson tog vid, Torbjörn Mårtensson efter det och de pressades hela tiden av mästerskapslöpare som Lars Hedner och Matias Ghansah.
Därpå vann Patrik Lövgren fyra titlar för MAI och Daniel Persson två.
Austin Hamilton blixtrade till under några år – innemästare 2018 – och nu hoppas alla på något stort kring William Trulsson.
MAI har 15 SM-titlar på 60 m. Kan MAI få bredd på sprint igen?
– Jag hoppas på det. Skillnaden i dag är att standarden är ojämn. Vi var många som var jämna och triggade varandra. Känns som om man inte riktigt förvaltat talangerna som kommit, säger Patrik Lövgren till Bloggen.
Lövgren var något av 60-metersspecialist som tog sig till VM-final och blev sexa i Paris 1997 på distansen. Han vann SM inomhus i MAI-tröja 99, 01, 02, 03.
Vad minns du mest av SM-titeln i Atleticum 2002?
– Åren går ihop, det var så många saker på 60 m under några år, säger han till Bloggen.
– Jag hade segertid 6,64 – ett av de bättre åren för mig. Kommer ihåg att jag vann med nästan två tiondelar. Näst bästa tiden på ett SM för mig. Patrik Strenius och Peter Karlsson pressade på. Vi var ett ganska hyfsat gäng.
6,61 noterade Patrik 1997 i Atleticum, då tävlade han för Helenholm.
– Jag gick över det året tillsammans med Rikard Rasmusson. Heleneholm hade inte resurserna. Det var inför VM i Paris. Lasse Johnsson skickade telegram till mig efter finalen, det kommer jag ihåg.
Du blev något av en inomhusspecialist på 60 m.
– Ja, det var ju så på något vis. I alla fall konkurrensmässigt internationellt. Tiderna håller sig hyfsat fortfarande. Fyra mästerskapsfinaler är inte dåligt. I Paris hade 6,58 både i försök och semifinal. 6,61 som sexa i finalen. Det var tufft, men man ökade målen hela tiden. De åren kommer jag inte att glömma.
Vad betydde Atleticum för dig?
– Jag började med farsan Sven-Åke i Kombihallen. Sedan blev Tomas Sandberg tränare efter det. 1996 flyttade landslagslöparen Patrik Strenius till Malmö. Han och jag tränade ihop. Hösten 1996 blev även Ingemar Skärvstrand min tränare. Ett halvår senare sprang jag VM-final. Roliga år med lite tryck.
Din kontakt med MAI i dag?
– Det är inte mycket. Sonen Vincent tränar friidrott två gånger i veckan. Han är elva år nu. Det blir nog ingen kortsprinter. Det brukar man kunna se. Han gillar kula. Ganska stor och stark och explosiv.
Efter flera år av skador i slutet av karriären drog sig Patrik tillbaka från tävlandet 2006.
– Skulle jag engagera mig i friidrotten igen skulle vara en elitgrupp. Det är det som är utmaningen. Ibland känner jag ett sug. Jag har mycket att dela med mig av. Var ju med lite bakom Daniel Persson när han kom fram. Vet att jag skulle kunna passa som coach.
Daniel är Daniel Persson som dominerade 60 m i en lång följd av år. Två SM-titlar, 2005 och 2006, och han var även mästerskapslöpare vid inne-EM i Madrid och VM i Moskva de åren. Han var även med som stafettlöpare på 4×100 m vid Göteborg-EM 2006.
Titeln i Atleticum 2005 var något av höjdpunkten i hans sprinterkarriär,
– Det var bra tryck hela det mästerskapet. Nationellt det bästa jag gjorde utan tvivel. Ett SM som jag skulle vinna. Patrik skadade sig säsongen innan och hade tappat lite. Det är alltid speciellt med en titel på hemmaplan med familjen och alla nära som åskådare.
– Synd att man inte var lite äldre så man hade varit med i det tidigare gänget när Atleticum var nytt och utvecklingen stark. Vi var till slut inte så många. Lite början av slutet. Rätt synd.
Daniel bor i Tygelsjö men har inte så stor friidrottskontakt längre.
– Barnen har varit med och gästspelat i hallen. Då var jag där ett tag. Det är klart att man saknar tugget och atmosfären, det sociala. Där är svårt att komma nära på något annat sätt än att vara mitt i, många med samma driv, samma känsla.
Daniel Persson var favorit att vinna 60-titeln 2008 också. Men talangen Per Strandquist gjorde comeback och vann oerhört knappt före Daniel Persson. De två MAI-arna hade samma tid 6,81, det skilde tusendelar mellan ettan och tvåan.
– Det blev min innehöjdpunkt, säger Per.
– Jag skulle inte ha vunnit. Jag hade haft en envis körtelfeber och SM blev första tävlingen den innesäsongen. Att jag startade berodde på att det var i Malmö. Daniel Persson var kraftigt överlägsen men jag lyckades med minsta möjliga marginal. En sån grej som är speciell.
– Det var min första SM-titel inne. Det blev bara en, och en ute på 100 m då jag bara var 18 år gammal, säger sprintertalangen som sprang Golden League på Bislett som 18-åring 2005.
– Sedan gick det tyvärr inte spikrakt uppåt. Jag fick jättemycket skador, bristningar genom åren. Ett år efter segern i Atleticum flyttade jag till college i Idaho. Jag var i USA i ett och ett halvt år. Mycket skador där också.
– När jag kom hem gjorde ny satsning bland annat med Jens Löfgren. Kroppen höll inte då heller. Tänkte, nu får det vara nog. Mitt toppresultat 10,42 kom när jag var 19 år. Det är inte då man ska vara som bäst. Hade jag kommit fram i dag hade jag nog tränat på ett annat sätt. Men då var var jag ung och ville bara vara bäst. Tänkte inte riktigt efter.
Inte heller Per Strandquist har någon större kontakt med friidrotten nuförtiden.
– Nej, jag försökte hitta annat än friidrott när jag slutade. Det är bara att erkänna att jag hållit igång väldigt dåligt. Följer ju friidrott lite grann. Jag har koll på min kompis Alex Tursells grupp.
Vad tycker du om sprintstandarden idag?
– Inte nån som är topptopp precis. Tråkigt att det inte är så i MAI. Malmö alltid varit ett sprint-Mecka. Det blir mindre och mindre av det. Grupperna skulle vara fler. Det fanns en tid då MAI hade tre fulla träningsheat en lördagmorgon. Det fanns en anledning att det var bra årgångar och gick bra för sprint. Jag nästan ensam som elittränade på slutet.
Alla de tre tidigare mästarna är spända på att se William Trulsson, kanske inte 60-metersspecialist men en sprinttalang utöver det vanliga,
– Lovande med William Trulsson. Man får bara hoppas att han får fortsätta utvecklas i lugn och ro. Hoppas han tänker en gång extra som jag inte själv gjorde, säger Per.
Foto: Deca Text&Bild
SM-vinnarna 2005
Daniel Persson 60 m 6,69
Pernilla Tornemark längd 6,00
