MAI har sorg – den store ledaren Lasse Johnsson död

 

 

MAI har sorg. En av klubbens allra största ledare har avlidit efter en kort tids sjukdom. Lasse Johnsson blev 86 år.

1959 flyttade han till Malmö från lilla Veinge i Halland och en makalös ledargärning tog fart. I drygt 65 år var Lasse en del av Malmös friidrott som löpare, ledare, konsulent, klubbdirektör och på senare år funktionär, inte minst för att hjälpa till med Kalvinknatet, hans speciella skötebarn. Han trivdes bland ungdomarna.

Jag anställdes 1976 på Sydsvenskan och snart fick jag tilldelat av de gamla sportreportrarna att hålla ett öga på friidrotten. Nästan direkt tog Lasse kontakt med den unge journalisten på Krusegatan för att få uppmärksamhet för allt det som MAI höll igång inom friidrotten. Kontakten med Lasse har funnits där ända sedan dess. ”Sydsvenskan på plats, då är det stort” och sedan ett härligt leende. Man hade alltid roligt i sällskap med Mr MAI. Med Lasse går en massa stories i graven kring hur det var en gång när idrotten var en helt annan samhällsföreteelse, med ibland väldigt egensinniga friidrottare. Lasse kunde berätta om alla gamla MAI-profiler, från Gunder Hägg och Ricky Bruch fram till dagens stjärnor som Thobias Montler. Han hade på olika sätt hjälpt alla.

Och in i det sista hade han ett strålande minne och kunde måla alla detaljer från brokiga karriärer. Vi enades om att det nog inte var bättre förr, men annorlunda…

Lasse Johnsson vigde sitt liv åt MAI, på nästan precis samma sätt som Sven Lindvall, hans föregångare som stark MAI-ledare, och förmodligen den starkaste genom alla tider.

Utan Lasse hade inte MAI varit den stora förening den är idag. När jag kom in i friidrottsbilden var Lasse och parhästen Bengt Palm en ledarduo, som kanske inte spred skräck (lätt överdrift), men fick fart på saker och ting runt om i Friidrottssverige. För det mesta var synpunkterna med glimten i ögat. Älskade och ibland ”hatade” – som på något sätt MAI och den grönsvarta tröjan alltid varit.

Lasse var med om att smyga igång de moderna galorna på Malmö stadion och jag fick chansen att vara med när han gjorde upp kring den första riktigt stora stjärnan på det otroliga 1980-talet. Lasse träffade managern Joe Douglas på Bosön i samband med friidrottskampen Norden-USA på Stockholms stadion, några veckor före det första världsmästerskapet som arrangerades i Helsingfors 1983. Carl Lewis kom till Malmö den sommaren, en första gång och det skulle bli fler besök i MAI-galan under åren framöver. Stjärnparaden hade tagit sin början. Snart tog dåvarande ordförande Bengt Bendéus över dirigentpinnen tillsammans med Lasse och fullbordade med Sergej Bubkas världsrekordgala 1991. Det pratar alla idrottsintresserade Malmöbor fortfarande om. Bengt och hans reklambolag hade Lasse varit med om att värva som den första riktigt stora sponsorn till MAI och en livslång vänskap mellan två speciella ledare skapades.

Tillsammans såg de till att Atleticum byggdes, navet för friidrotten i Malmö nuförtiden och där MAI-kansliet flyttade till mer ändamålsenliga lokaler från ett slitet Hästhagen. Dessförinnan hade Lasse hjälpt till att få allvädersbanor på Malmö stadion, en förutsättning för att arrangera de kommande internationella galorna.

Lasse var naturligtvis med vid rundvandringarna och tog farväl av Stadion sista helgen i september. Han gillade inte att Stadion skulle rivas och fick se det stå i sin speciella, arkitektoniska prakt under alla sina år i Malmö.

Nu är Lasse borta, och snart klassiska Malmö stadion. Som det blev.

Men det var inte bara bland de internationella stjärnorna som Lasse rörde sig. Han såg till att de av klubben fostrade eller de svenska stjärnor som letade sig till Malmö för att representera MAI, kom väl tillrätta. Med sina företagskontakter kunde Lasse ordna såväl lägenhet som bil, och behövdes det något annat så öppnade Lasse naturligtvis den egna plånboken.

Så kunde det vara långt upp i åren då han cyklade till Atleticum med en påse franskbrödbullar till förmiddagsfikat på kansliet. Slank man förbi, slank det lätt ner en osthalva.

Så var det in i det sista. Alltid generös, inte minst i det sociala umgänget. En bra kompis, helt enkelt, som lämnar ett stort tomrum efter sig i MAI.

Kanske var det så att Lasse var en av de sista av sitt slag, en klubbmänniska som ägnade sitt liv åt den förening som etsat sig fast i idrottshjärtat.

Vila i frid, Lasse!

 

X X X

Vill ni ha lite friidrottsnostalgi? Här är det mesta av artikeln som jag skrev i jubileumsboken ”MAI 100 år” som publicerades 2008. Och Lasse Johnsson stod på toppen av sin oefterhärmliga ledargärning.

Håll tillgodo!

Ännu inte 17 år fyllda flyttade Lasse Johnsson till Malmö från lilla Veinge.

– Jag gick bara halva realskolan. Hade en dröm som ung att bli allsvensk fotbollsspelare i Halmstad BK. Som född i ett litet samhälle fanns det inte mycket jobb. Det var antingen SJ i Göteborg eller Posten i Malmö som gällde.

Det blev Malmö och fotbollsspel i Rapax.

Men det var en slump som förde Lasse in på friidrottsbanan, eller snarare ett sammanträffande på dansrestaurangen Aveny på Södergatan i Malmö. I vimlet där sprang Lasse på Lennart Samuelsson – mer känd som Salle:

– Han övertygade mig att börja träna med Pallas.

Året var 1959 och egentligen var inte Lasse helt borta som löpare:

– Jag hade precis kommit hem från FN-bataljonen i Gaza. Jag hade visserligen bara spelat fotboll och bandy hemma i Veinge när jag växte upp men jag visste att jag hade bra kondition. När jag låg på I7 i Ystad som signalist var jag snabbast på fyrakilometersrundan i Sandskogen.

Och faktiskt hade Lasse redan ett internationellt mästerskapssilver:

– Jag hade blivit tvåa i bataljonsmästerskapen i Gaza på 400 m efter en indier på sommaren. Det var första gången jag tävlade på bana. Den svenska bataljonen vann 4×400 m och jag var med i laget. Jag har medaljerna därhemma någonstans.

Så det blev IK Pallas för Lasse, tack vare Salle. Första tävlingen sprang han på Lunds idrottsplats, noterade 2:07 på 800 meter. Året senare var Lasse under två minuter på sin paraddistans.

– I Pallas hade vi fler än tio löpare goda för under två minuter på 800. Vi pressade MAI flera gånger i klassiska Parkstafetten i Beijers Park, minns Lasse.

1963 vandrade så Stig Jönsson fram till Lasse efter ett träningspass. Han var gammal millöpare och tränare i MAI.

– Året innan hade 4×800 meter blivit ny distans på stafett-SM. Legendariske Lennart Strandberg var friidrottsordförande i MAI på den tiden och han slog med sedvanlig kraft fast: Vi måste ha ett lag! Kenth Andersson hade redan gått över till MAI. I klubben fanns också Jan-Ingvar Olsson och Nenne, Sven Ljungberg, så jag gick över på hösten.

1964 i Karlstad blev första SM-starten för Lasse. Han mötte Vikingens löfte Ulf Högberg och tog slut. Vikingen fick SM-guldet.

– Kommer ihåg att Kent gjorde ett hemskt starkt lopp på sista sträckan, sprang 1:49 eller något sådant. Vi rapporterade hem till Strandberg i Malmö, och hans enda fråga var: Vad hände, ni vann ju inte?!

– Det gjorde killarna på 4×100 m men de skulle nog blivit diskade eftersom Bobby Strandberg sprang på linjen. Men Nisse Carlius var juryordförande och han räddade oss. Heleneholm blev tvåa, Sven-Åke Lövgren kom som fan på sista sträckan, och Hellas blev trea. När gänget samlades på Sandgrund senare på kvällen föreslog ledaren Bengt Palm sina MAI-are en skål: För trean Hellas!

Palm var en annan legendarisk MAI-ledare:

– Han hade ju tio raka SM på 4×100 m och när jag började som konsulent i MAI fick jag bara ett råd av Sven Lindvall: Du ska bara hjälpa Bengt!

Året efter vann MAI 4×800 meter på Slottsskogsvallen i Göteborg. MAI-arna vann tre år i rad.

1967 blev MAI:s främsta SM-vecka någonsin – den var Lasse i allra högsta grad delaktig i.

MAI hade vunnit 4×800 meter i Borås, med Lasse på förstasträckan och Nenne, Jan-Ingvar och Kenth därefter. Gunilla Karlmark vann damernas mångkamp. Sedan flyttade friidrottarna över till Skövde för stora SM:

– Vi tog sju individuella guld. Bo Forssander tog en dubbel på 100 meter och 110 häck. John-Erik Blomqvist var förste svensk över fem meter i stav när han hoppade 5.01, Bengt Bendéus vann kula och Jan Bohman spjut. Och en annan kastare vid namn Björn Ricky Bruch vann första SM-guldet i diskus.

– Jag kommer ihåg att landslagsmannen ”Myggan” Uddebom före finalen gick fram och gav Ricky en rejäl lusing. Jag har frågat Ricky många gånger vad fan det skulle vara bra för, men jag har aldrig fått något bra svar.

800 meter vann Kenth Andersson och inte storfavoriten Ove Berg. Och det kunde Kenth tacka Lasse för, tyckte många i Friidrotts-Sverige:

– Jag sprang i samma försöksheat som Ove Berg. Det var trångt vid starten, säkert 13-14 löpare. För första gången var det två starters i SM-sammanhang. Jag stod bredvid Ove på startlinjen och han tappade balansen, tog för sig med näven i marken på fel sida linjen. Omstart. Och när vi trängdes nästa gång så satte han ner näven igen. ”Nummer 187 är diskad för två tjuvstarter” sa huvudstartern. ”Vet du att du diskat Ove Berg?” undrade den andre. ”Va, var de Ove Berg?!” återgäldade huvudstartern förvånat. Jag sprang knappt ett varv. Jag var dåligt tränad.

Många ville ha det till att det var Lasse Johnsson som knuffade Ove Berg.

– Men det var det inte, garanterar Lasse än i dag.

MAI vann SM-standaret överlägset det året före Örgryte, ett av de verkliga  toppåren i klubbens historia. Saken var i praktiken klar innan alla SM-tävlingar var avgjorda.

Så ledaren Bengt Palm undrade lite syrligt på segerbanketten i Skövde:

– Eller är det så att Örgryte har fler maratonlöpare som kan ta poäng?

Maraton låg sist på SM-programmet då.

– Underligt nog gillades Palm överallt i friidrotts-Sverige trots sin burdusa stil. Man kan nog säga att Palm var Sveriges förste friidrottsagent eller manager. Men han har aldrig fått betalt. Han hjälpte Ricky Bruch under alla år i MAI och kallades i tidningarna för ”Rickys bumper”, den som tog smällarna för honom.

– Ricky var ju omöjlig att styra. Jag kommer ihåg att han uteblev från en tävling på Värmdö. Där stod tre, fyratusen åskådare och väntade. För det blev han diskad och vår dåvarande ordförande, länspolismästaren Olle Walle, tog slutligen sin skyddande hand från honom.

Ricky och amerikanen Jay Silvester turnerade runt om i Sverige i flera år en friidrottscirkus som svensk friidrott inte sett maken till sedan Gunder Häggs dagar på 40-talet.När Ricky tog OS-brons i München 1972 tävlade han för Helsingborg. Sen kom han tillbaka 1973 men försvann igen året efter. MAI-styrelsen tyckte inte han var en bra förebild för föreningens ungdomsverksamhet. Men Ricky vann 107 tävlingar i rad i MAI-tröja.

Lasse minns de sista veckorna med Ricky i MAI:

– Jag satt med Kvällspostens Birger Buhre på krogen Gyllene Tuppen och jag kände att Birger inte riktigt var sig själv. När han gick hem halv fyra på natten hade jag en underlig känsla. Så jag gick upp tidigt och skaffade Kvällsposten för att se vad han skrev. ”Sven Lindvall har varit MAI-ledare i 50 år, det är 49 år för länge” stod det. Buhre tog Rickys parti.

En halläning i förskingringen fick tidigt kontakt med sportjournalistprofilen och simledaren Birger Buhre. Lasse minns deras första kontakt 1966:

– Som ny konsulent i MAI skulle jag på en konferens i Östra Grevie. Jag kände ingen där och till slut var det bara två personer kvar i den lilla receptionen. Jag och en kedjerökare. Vi fick dela rum. Jag var halvt rökförgiftad halv fyra på morgonen men jag fick lära mig allt om föreningsbidrag. Birger var med 1971 när Malmöidrottens samorganisation Miso bildades och Malmö så småningom blev Idrotts-Sveriges mest stöttande bidragsstad. Birger hade stor betydelse för Malmöidrottens utveckling och alla bidrag som kom till för att hjälpa till i ungdomsarbetet.

De två fick efterhand en väldigt nära relation:

– Jag jobbade några år på Skånes idrottsförbund. Birger skötte Skånes simförbund och vi skulle ha någon clinic på Ystads Saltsjöbad. Det skulle börja en lördag. På onsdagen kom Birger på att han ju skulle iväg på ett mästerskap i Neapel som KvP-krönikör. Han antecknade ju aldrig i en almanacka. Så det var bara att sätta sig på torsdagen och ringa runt ett hundratal anmälda och lämna återbud. Det blev ett jävla liv. Men för Birger var det ju bara ”Gooonnnarrr” som gällde.

Det vill säga simmaren Gunnar Larsson, olympia- och världsmästare, en betydligt mer städad profil i Malmöidrotten än Ricky Bruch.

I vissa stycken fungerade Birger Buhre som en inspiratör för Lasse.

Och i ännu högre grad Sven Lindvall, som blev något av en fadersgestalt, och vars digra ledararv i MAI Lasse sakta men säkert började ta över.

– Sven var min läromästare. Det var Sven som ville att jag skulle gå på Bosön och utbilda mig. Det var han som ringde och gav mig mitt första jobb i MAI, som konsulent i maj 1966.

– När jag kom in i MAI var det Sven och Lennart Strandberg, då friidrottssektionens ordförande, som skötte jobbet. Man måste beundra Sven. Det har varit mycket motgång i MAI också men han tappade aldrig sugen. De sista åren som Sven levde hade vi alltid lördagsmöten när vi satt och fikade och han berättade olika saker. Han sa ofta till mig: ”Det är skönt att du tar över.” Att hålla igång en stor elitförening är jobbigt. Det har jag fått erfara.

– Som bror till socialdemokraternas ordförande i kommunfullmäktige, Harald Lindvall, hade Sven en stark ställning inte bara inom idrotten i Malmö. Vi hade ett väl tilltaget bingotillstånd som genererade pengar. Bengt Palm ropade på ett oförlikneligt sätt upp numren om onsdagskvällarna i Amiralen och Sven och jag skötte det mesta i organisationen kring de tvåtusen bingomedlemmarna som fanns. Varannan månad åkte jag med MAI:s gamla buss upp till Ikea i Älmhult och köpte möbler som priser. Det var Sven och jag som skruvade ihop dom.

MAI hade ett jobbigt 70-tal. Kolstybbsbanorna på Malmö stadion räckte inte till för att göra bra tävlingar längre. MAI-galan upphörde 1972. MAI förde en alltmer tynande tillvaro.

– Jag sa till Sven: Vi måste ha allvädersbanor, så vi får igång MAI-galan igen. Så vi knallade upp till Bertil Jönsson, s-ledamot i fritidsnämnden, och bad om hjälp. Han tyckte inte det var en stor fråga, så det blev nobben. Det fanns inga pengar enligt honom. Det fanns andra prioriteringar i nämnden.

– Men Sven var ju en gammal partivän till socialdemokraterna som styrde Malmö. 1976 fick vi till  en träff med Arne Lundberg, som var kommunfullmäktiges ordförande, och Tore Lundström, som var kommunstyrelsens ordförande. Jag följde med Sven upp till Stadskontoret, jag hade aldrig varit där i ett sådant stort ärende tidigare. Jag kommer ihåg att Tore Lundström undrade barskt: ”Vad handlar det om?”. ”Jo, vi behöver en och en halv miljon kronor till allvädersbanor” sa Sven. Tore Lundström höll i kommunens pengar. Arne var en idrottens vän, men vågade egentligen inte plädera för att vi skulle få pengar. Hur som helst slutade mötet med följande ord från Tore till Arne: ”Här har ni pengarna!”

Så gick det till på den tiden.

1977 kom allvädersbanorna på Malmö stadion till. 1978 arrangerades en landskamp mot Norge och Schweiz på de nya banorna. Kenth Andersson fixade galor med sina gamla löparkontakter. Steve Ovett kom dit. 1979 sprang Sebastian Coe i Europacupen på Stadion för det brittiska laget.

– Fjorton dagar senare slog han sitt första världsrekord på Bislett i Oslo. Tänk om tidsordningen varit den omvända!

Agenterna inom friidrotten blev allt mer aktiva med sina stall på 80-talet. Tidigt var en liten man som heter Joe Douglas på plats i Malmö. Han höll i ett stall friidrottare i Santa Monica, Kalifornien. En dag ringde Joe upp sin kompis Lasse och sade: ”Jag har en ung lovande längdhoppare som kan vara något för er gala. Jag tror han blir nästa stjärna.”

Det löste sig inte förrän 1983. Längdhopparen hette Carl Lewis.

Lasse minns:

– Jag var uppe i Stockholm i juli veckorna före VM i Helsingfors. Det skulle bli en landskamp mellan Norden och USA på Stockholms stadion. Amerikanerna var så trötta på acklimatiseringslägret på Bosön. Vi skulle ha en gala i Malmö några dagar senare och jag träffade Joe Douglas och gjorde upp om start för några stjärnor.

– När så förbundet skulle ha presskonferens på Park Hotell tvingades landskampsarrangörerna att erkänna att de största amerikanska stjärnorna inte skulle vara med i Stockholm. Inte Evelyn Ashford, inte Edwin Moses, inte Carl Lewis.

Lasse mös extra på sitt efterhärmliga sätt. Han hade  redan gjort klart med Lewis. Och med Carl Lewis på Malmö stadion måste det ju marknadsföras stort:

– Jag tog kontakt med Sydsvenskans dåvarande marknadschef Lasse Nilsson och fick en helsidesannons i tidningen mot att Sydsvenskans prenumeranter skulle få 25 procents rabatt på biljettpriset. Det var en bra deal, tyckte jag.

– Samma dag som annonsen fanns i tidningen träffade jag MAI-ordföranden Frans Nilsson, Arbetets chefredaktör och stor socialdemokrat. Han var fly förbannad: ”Ska du ge Sydsvenskans rika läsare rabatter när Arbetets fattiga jobbare ska betala fullt? Va fan håller du på med?!”

Det blev gala och det blev succé:

– Jag hade träffat P O Troedsson något år tidigare och vi försökte få fart på MAI-galan igen. Tack vare P O och hans sekreterare Ellen så överlevde galan. Jag jobbade som idrottslärare då och satt själv och höll i galan på somrarna. Ellen tog hand om hela det praktiska, det fanns ingen kansliorganisation för det.

– Det hade bara kommit några tusen åskådare åren tidigare, så vi hade bara ett insläpp till Malmö Stadion. Det kom tiotusen som ville se Lewis springa 200 meter. Det var kö ända ut till gräsplanerna uppe vid Stadiongatan. Folk kom ju inte in.

– Vi hade också fått vår första sponsor, Nordiska Filt i Halmstad, som hade köpt överdelen på nummerlapparna. På den tiden kollades aldrig nummerlapparna som det görs i dag, så Lewis sprang utan nummerlapp. Vd:n ringde på morgonen efter och var förbannad över att Lewis sprang utan. Men vi fick våra pengar. Och Lewis fick sina 75.000 kronor i femmor och tior, två plastkassar fulla, av ekonomichef Wihlborg på Stadionkontoret klockan två på natten. Joe Douglas gick på morgonen och växlade pengarna på Handelsbankens kontor på Köpenhamnsvägen.

MAI-galorna hade kommit igång på allvar igen.

Lasse åkte till Brighton 1984 och ordnade veteran-EM till Malmö 1986. Ett storevenemang som gav mersmak. Men MAI saknade en riktigt drivande ekonomisk kraft.

– Det började snackas en del om att flera klubbar i Malmö var intresserade att få Bengt Bendéus som ordförande. Jag spelade badminton varje vecka med Bengt. Jag fick alltid stryk av honom och började bearbeta honom. Jag pratade med Sven och sa: ”Vi har ju inte en enda sponsor i MAI och vi måste få hjälp”. Det var i samma veva som Bengt byggde om Börshuset och Sven och jag kom överens om att Sven skulle ringa honom och fråga. Det var ju inte lönt att jag ringde, det hade blivit nobben direkt.

– Sven jobbade på Skånes idrottsförbund då och vi hade tillfälliga klubblokaler på Fersens väg under tiden som det byggdes nya klubblokaler åt oss på Hästhagens idrottsplats. Jag hade bara hunnit några minuter bort till MAI så ringde Sven: ”Gå och köp tre wienerbröd. Bengt är på väg hit!”

– Det tog inte lång tid att komma överens. Vi fick ett sexsiffrigt belopp av Bengt. Motprestationen var att han ville ha reklamen på Hästhagen längst staketet.

Det ordnade Lasse.

– Jag åkte till min gamle kompis Bertil Sturesson i Örkelljunga och fixade trehundra meter utomhusplywood att sätta upp reklamen på. Några år tidigare hade han skänkt mig nitton fönster och en ytterdörr till barackerna på Hästhagen när jag fyllde fyrtio år. Men vi fick betala något för reklamplåtarna hos Bengt Modigh. Där lyckades jag inte tigga ihop allt. Det roliga är att det mesta av reklamen sitter kvar än på Hästhagen. Ja, ja…

Bengt Bendéus blev MAI:s första stora sponsor och Lasse kunde börja jobba på ett annat sätt för att dra in pengar till verksamheten.

– Sponsorbiten var inte så stor då i mitten av 80-talet. Jag minns att jag började åka runt i Småland och det stora kapet blev Bernt Gröön, friidrottsförbundets ordförande som då var chef för Sparbanken Kronan och som sedan blev ansvarig för sammanslagningen av alla sparbankerna. Bernt och hans ständige följeslagare Bo Olausson hade ett gott öga till MAI. Bernt sa: ”Av någon underlig anledning gillar jag dig, Lasse”. Jag kontrade: ”Det kommer att kosta dig pengar!”

Det gjorde det. I Småland hämtade sedan MAI hem sin första sponsormiljon.

1986 valdes Bengt Bendeus till ordförande i MAI. Det blev ”pinnen i botten” direkt, som Lasse uttrycker det.

– Bengt var i sitt jobb flitigt i kontakt med Blankings som även var Kvällspostens reklambyrå. Så blev det Kvällspostengalan. Daniel Wessfeldt kom in i MAI-galans organisation och han kände Edwin Moses från sin USA-tid. Moses blev vårt affischnamn i galan tre år i rad.

– 1987 kom Ben Johnson några veckor innan han satte världsrkord 9.79 i VM-finalen i Rom. Florence Griffith Joyner kom med sina målade naglar året efter, då hade hon just sprungit världsrekord 10.49 i de amerikanska uttagningarna till Söul-OS. Det var tryck i verksamheten!

1991 satte stavhopparen Sergej Bubka världsrekord med 6.10 med 25.000 på läktarna.

– Jag har hört två avgrundsvrål på Malmö Stadion. Första gången var när Jill McCabe sprang om amerikanskan Jeanette Clarke på upploppet i Lewisgalan 1983, då reste sig tiotusen upp i bänkarna. Andra gången var Bubkas världsrekordhopp. Det var en underbar augustikväll. Synd bara att rekordet kom så sent, allt annat var slut, nästan klockan tio på kvällen. Det hade hunnit bli mörkt och många var redan på väg hem. Men dom HÖRDE att det blev världsrekord i alla fall…

MAI var på toppen då som galaarrangör och Bengt Bendéus utmanade friidrottsetablissemanget.

– Det var före mobiltelefonernas tid och jag kommer ihåg att vi inte fick tag på Daniel nere i Nice. Vi hade specialchartrat ett flygplan åt de aktiva och Bengt hade inte riktigt koll på vem som skulle komma. Han skickade ner mig i Kvällspostens sätteri halv fem på morgonen så att jag kunde fixa kopior på tidningssidorna. Íngen stoppade mig, jag var igenkänd där också.

Efter år av tjat i maktens korridorer hade slutligen Bengt och Lasse fått till stånd bygget av en friidrottshall – Atleticum på Stadionområdet – som kommunstyrelsens ordförande Lars Engqvist gillade.

Vid det avgörande kommunstyrelsebeslutet i juni 1991 var det kanske inte så konstigt att Lasses vän Bengt Modigh gick emot sitt folkparti och röstade igenom ett bygge för 40 miljoner kronor.

– Fem års kamp var tillända och friidrotten räddad i Malmö. Hade inte hallen tillkommit så hade alla våra duktiga elitaktiva flyttat på sig. Hallen är öppen 360 dagar om året och har betytt allt för friidrotten i Malmö och Skåne.

I mitten av maj 1992 flyttade MAI in i de nya kanslilokalerna och MAI hade gått med på att ta hand om driften.

Lasse hade lärt sig konsten att byta tjänster med alla sponsorer som ville vara med. Så ordnades det nya styrelsebordet och så införskaffades de första prylarna till Atleticum.

– Vi hade ju ingenting. Jag ringde till exempel Asab och tiggde till mig två städvagnar. Så hamnade deras vd Lars Winblad i styrelsen.

Lasse har vigt hela sitt vuxna liv åt MAI. Ännu sitter han där i hörnrummet på andra våningen i Atleticum med blick över hallen. Han har liksom sin föregångare Sven Lindvall en finger med i allt i föreningen. Kör bussen, städar lokalerna när det är luckor i tjänstgöringsschemat och ställer alltid upp.

För kärleken har alltid varit till löpningen även om Lasse själv aldrig upplevde storhetstiden med världsrekordhållarna Hägg och Strand på 40-talet. Han hade dock mycket kontakt med de två när han började jobba i MAI.

– Strand var haren som sedermera tangerade Häggs världsrekord på 1500 meter utan att veta om det eller ha mellantider. Trodde han sprang i mål på 3:49 istället för 3:43. När Gunder dog stod det mera i engelska tidningar än i svenska. När Bannister gjorde drömmilen så hade Hägg haft världsrekordet i nitton år. Vilka löpare!

När Lasse blivit varm i kläderna som MAI-ledare mot slutet av 70-talet, så ville han göra en satsning på stafetterna.

– När jag gick på Bosön så tävlade jag några år för Spårvägen och 1974 fick jag springa Dagbladsstafetten och jag ville ha in den fina klubbandan i MAI. Jag sa till Palm: ”Vi ska ha ett lag i Dagbladet”. Han svarade kallt: ”Vem ska betala den resan?”

Lasse fixade det och 1981 intog MAI Stockholm.

– Tjejerna vann direkt och herrarna blev tvåa. Tjejerna vann även 1982. Det var ett kanonlag med systrarna Tånnander, Lena Wallin, Lena Möller och Jill McCabe. Herrarna hade fyra tuffa år innan dom vann första gången 1985.

Det skulle bli sex herrsegrar i Dagbladet.

– Ola Thorson hade börjat träna Ronny Olsson. Gert Möller kom till Malmö. Maken till stafettlöpare får man leta efter. Johnny Kroon tog tränare pappa Sven med sig från Heleneholm. Vilket gäng! Vilka minnen! Sven var otrolig att kampera ihop med.

Sex gånger vann MAI Holmenkollstafetten i Oslo. Nio gånger triumferade man i Klarälvsstafetten.

– Det var stafetterna som fick mig att börja med friidrott i MAI. Utan de framgångarna hade jag aldrig fortsatt med friidrott. Därför har jag alltid värnat om stafettlöpning. Det är inte bara till för landslagsmännen, de överlever alltid. Men det finns så många på nivån under dom i träningsmiljön som är så viktiga. Snacket i omklädningsrummet är det bästa, och där är alla lika.

1988, 1991 och 2004 vann MAI Grand Slam på herrsidan, alla fyra titlarna på stafett-SM. 1981 vann tjejerna samtliga tre.

– Jag har varit på över fyrtio stafett-SM men jag missade titlarna på plats 2004. Det var Broloppet samma dag.

Broloppet, ja: ett arrangemang som betytt oerhört för MAI. Den 12 juni 2000 kommer han inte att glömma. Nästan 80.000 löpare sprang över den nybyggda Öresundsbron.

– Varken förr eller senare kommer det att vara ett större endagsarrangemang i Malmö. Vi omsatte över femtio miljoner och gav sköna skattepengar till Malmö. Americas Cup kostade Malmö stad sextio miljoner. Det arrangemanget kan slänga sig i väggen jämfört med Broloppet!

Den 14 augusti 1987 är ett historiskt datum för MAI.

– Den dagen läste jag att bron över Öresund skulle byggas. Jag pratade med Bengt Bendéus. Han kontaktade Friidrottsförbundet direkt. Vi fick sanktion att som enda förening arrangera ett maraton mellan Köpenhamn och Malmö.

Den första Broloppsdagen kommer Lasse aldrig att glömma. Han var transportansvarig för 176 bussar. En passande uppgift för en van chaufför med MAI-bussen.

– Kvart i åtta på morgonen skickade vi iväg den första konvojen bussar från Limhamnsfältet. Var femte minut körde konvojen under tolv timmar och femton minuter. Löpare satte sina bilar i gropen ända ute vid Sydsvenskanhuset och sprang till nummerlappsutdelningen för att inte missa sin start. Köerna var enorma ett tag.

Organisationsgänget åkte sedan till Sydney-OS för att utvärdera och prata framtid. Det blev en skattesmäll för flera ideella MAI-ledare och Lasse Johnsson själv åkte på 121.900 kronor i eftertaxering:

– Det stora felet var att jag hade en leasingbil i arton månader. Jag trodde att Broloppet skulle bli en ekonomisk livlina för MAI många år framåt. Men det blev inte så. Vi var så uppbundna av ett avtal med Öresundskonsortiet som inte tillät oss att tjäna stora pengar på arrangemanget.

De senaste dryga tjugo åren har han haft Alice att hålla reda på honom. De träffades 1984 och hon fick Lasse att lämna stambordet på dansstället Ambassadör, där han nästan alltid åt dagens rätt, för att i stället kvällsfika hemma framför tv:n på Enebacksvägen.

Men Alice är lika mycket gift med MAI som med Lasse.

– Hon är det bästa som hänt mig. Utan hennes tolerans och tålamod hade jag aldrig kunnat hålla på som jag har gjort på senare år. Hon är den enda som vet hur många timmar jag lägger ner på MAI och som jag tillbringar här i hallen.

Lasse tycker att MAI:s framtid är ljus. 69 år gammal vet han inte hur länge till han orkar köra på som en drivande klubbdirektör.

– Jag har varit privilegierad som har fått jobba med det jag tycker mest om. Men kroppen säger ifrån ibland. Jag kan inte hålla det här tempot länge till. Jag hade önskat att det fanns någon naturlig att lämna över till, likt hur Sven skolade in mig.

– Men det är ett roligt jobb. Det finns så många duktiga ungdomar i MAI. Vi har Sveriges bästa friidrottsverksamhet. Vi har unga profiler. Stavhopparen Jesper Fritz är fostrad i klubben i Stanleys oförlikneliga gäng. Jag hävdar också att Linus Thörnblad är den bästa värvning som MAI gjort sedan Gunder Häggs dagar.

– Ja, den överträffas väl bara av när jag själv gick över, säger Lasse och skrattar.

HÄR ÄR DITT LIV

1956 kom till Malmö för att börja på Posten

1958 militärtjänstgöring på I7 i Ystad

1959 FN-tjänst i Gaza.

1959 började tävla i Pallas.

1963 värvades till MAI.

1965 började studera på idrottshögskolan på Bosön.

1966 konsulent i MAI

1968 idrottskonsulent på Skånes IF.

1973 GIH-utbildning

1976 gymnastiklärare i Högaholmsskolan

1984 flyttade till Söderkullaskolan

1986 klubbdirektör i MAI

 

Arkivfoto: Bildbyrån, MAI och privat.