Det är många stories som vandrat runt gamla Malmö stadion de senaste veckorna. Idrotten är på väg att monteras ner och snart startar rivningen av ett kulturmonument i Malmö.
Den största kvällen för friidrotten var otvetydigt 5 augusti 1991, kvällen då Sergej Bubka satte sitt världsrekord 6,10 och presterade något som Malmöborna minns betydligt starkare än vad stavkollegan Armand Duplantis presterat för Sverige på olika håll i världen.
A va då då, finns det säkert de som säger.
Vi var där, vi såg det, vi kände det.
För Ulf R Johansson var det en speciell kväll. Kvällspostens populäre kulturredaktör hade värvats över till sportredaktionen. Hans första sportkrönika kom att handla om Sergej Bubka och världsrekordet. Ingen dålig start. Han beskriver det själv nästan som i Birger Buhre-klass, den legendariske sportkrönikören på Kvällsposten som kunde få de bestämmande i maktens korridorer i Malmö att darra när han satte sig vid skrivmaskinen.

Här kommer lite personliga Stadionfunderingar från Ulf R Johansson.
”
Det väckte en hel del rabalder när jag lämnade Kvällspostens kulturredaktion efter femton år för att i stället knytas till tidningens sportredaktionen 1991. Helt vanligt var det inte den gången att en kultursnubbe, van vid kultursalongernas fiiina väldoftande parfymer, i stället drogs till svett och liniment. Tidningen – formellt ingick KvP i den olycksaliga hybriden iDAG tillsammans med GT – slog på stora reklamtrumman, min nuna lyste på bussarna i Malmö med budskapet “Hans nya liv”. Jag höll på fem-sex år i den nya rollen och hann skriva, nästan, en sportkrönika om dan. Nästan i Birger Buhres takt.
Jag tror jag bröt vallen, men det betyder inte att jag var helt ensam. iDAG:s kulturchef Ingrid Elam var kanske inte en stjärna men på en punkt var hon ett ljuspunkt: Hon var lidelsefullt intresserad av sport, inte minst fotboll var hennes favoritgebit. Hon borde skrivit mer om sånt.
Mitt första uppdrag var att kommentera en viss Sergej Bubka. Han satte nytt världsrekord i stav på Malmö stadion med 6,10 – ett stadionrekord som aldrig kan slås eftersom stadion ska rivas. Det var rekordmånga i publiken, över 24 000, men de började troppa av när Bubka missade de två första hoppen. De som tog sig hemåt på kvällskvisten genom Pildammsparken fick i alla fall höra tidernas avgrundsvrål när Bubka gled över ribban i tredje försöket på rekordhöjden. Han blev hjälte i hela Malmö och tjänade säkert ett sjusiffrig belopp. På plats var förstås också hans svenske agent Daniel Wessfeldt.
Min minnesbild är att det duggregnade under rekordhoppet, men jag kan minnas fel.
Detta var min första krönika på sportsidorna, jag kallades ibland sportchef men formellt vad det GT:s Ulf Jansson som chefade. Jag var en sorts vice. Med Ulf hade jag ett högst okomplicerat förhållande, han la sig aldrig i editionen KvP.
Allra viktigast denna Bubkakväll: Jag blev god vän med flera MAI:are, framför allt Lasse Johnsson, MAI:s sportdirektör. Den vänskapen håller i sig än i dag. Lite grand kom jag också att känna gamle MAI-profilen Sven Lindvall. När han gick ur tiden berättade Lasse ett och annat för mig om honom, jag skrev så pennan glödde, och på begravningen läste prästen Ingemar Simonsson upp bitar ur min krönika. Men det var ju Lasse som var “avsändare”, men ingen brydde sig om att jag kört med lånta fjädrar.
MAI kunde också glädja sig över att Lasse Johnsson utsågs till Kvällspostens Birger Buhre-stipendiat! Året har jag glömt. På väggen i Lasses tjänsterum i Atleticum hängde dessutom ett stort Buhre-porträtt, Birger Buhre var och är idolen nr 1 för honom.

Jag kom snabbt att bli vän med både idrottare och idrottsledare. Bertil Göransson, Skåneidrottens hövding vid denna tid, blev en kompis liksom flera på kansliet, framför allt Evald Fridén. Fotbollens Lars-Åke Lagrell kom även han att ingå i kretsen, Hans Cavalli-Björkman likaså, Mif-hockeyns legendar Folke Lindström träffade jag, vi satt ofta tillsammans på pressläktaren. Percy Nilsson? Njae, vi kan ju prata med varandra och syns ibland tillsammans i en obskyr förening. En gång skällde jag ut honom i spalterna, vilket till och med Sydsvenskans krönikör Åke Stolt kommenterade i sin bok om “snickaren” som blev svensk hockeys enfant terrible. Två namn vill jag gärna lägga till: Enighets ordförande Leif Almö och Enighets starke man Sven Hultén, som lärde mig allt att veta om boxningens finesser.
Jag får ofta frågan om vad som skiljer kultur- och sportjournalistik åt. Det gick snabbt upp för mig att inom sportjournalistiken förekommer ett gott kamratskap, oavsett vilken tidning du skrev för. Man kunde hjälpa och tipsa varandra men också hålla på sin egen linje. Exklusiva nyheter höll man förstås för sig själva. Sportjournalisterna umgicks flitigt i sin egen intresseförening ledd av profilen Cars Stenfeldt, där också Roger Gottfridsson, Sten Fristedt med flera var paying members. Ur denna grupp kom så småningom Idrottsmuseets vänförening med dess årsbok att ta form.

Inom kulturjournalistiken förekom aldrig denna form av kamraderi, där var det i stället knivhugg i ryggen som dominerade. Det fanns ingen kollegialitet överhuvud taget. I stället snackades det ofta en massa skit över tidningsgränserna, vilket inte var min cup of tea. Jag såg det alltför ofta på KvP:s och Sydis gemensamma kantin.

Ulf R Johansson
“
Foto från Stadionutställningen sista helgen i september samt privat.










