
Lasse Johnsson 1939-2025
X X X
Svensk Friidrott har sorg. Lasse Johnsson, en av vårt lands största föreningsledare inom friidrott genom alla tider har lämnat jordelivet. Den lojalitet, passion och känsla för föreningen Malmö AI (MAI) som han uppvisade är det svårt att finna motsvarighet till. Med rätta kallades han Mr. Malmö AI. Han levde för föreningen och den var i fokus under ett stort antal decennier i hans vandring på livet stigar. Ingen uppgift var för liten för honom att utföra om det var positivt för verksamheten. Hur många timmar han genom hårt och strävsamt arbete lagt ner på MAI är svårt att överblicka. Det var en eldsjäl av en kategori som knappast finns längre. För familjen Svensk Friidrott var han ett stort föredöme som ledare och en sann vän. Samtidigt som vi denna dag har stor sorg minns vi samtidigt Lasse med djup värme. Hans livsgärning inom vår idrott har ett speciellt positivt skimmer över sig.
Stort tack för allt Lasse. Det finns säkert MAI:are i himlen att samtala med om gamla historier med och stafetter att vinna. I fall alla människor var som du hade världen sett bättre ut. Vila i frid.
Johan Storåkers, ordförande i Svenska Friidrottsförbundet

X X X
Jag minns Lasse som en väldigt glad och varm person. Vi har haft fin kontakt under alla år som jag varit en del av MAI. Nu när jag började träna med mitt nya Team och haft mina styrkepass inne hos Stellan var han ofta med oss där inne bara för att snacka lite. Det gick inte ett träningspass utan att man fick sig ett gott skratt när han var med. Det är dessa stunder och många fler som jag kommer ta med mig och minnas Lasse.
Thobias Montler, svensk mästare och landslagsman i längd för MAI
X X X
Han var en av mina absolut bästa vänner och vi har massor av upplevelser ihop. Det var alltid positiv, oavsett när, var eller hur. Enda negativa var att han snarkade. Vi kamperade många gånger ihop på våra resor. Jag saknar honom!
PO Troedsson, vän och i många år en av de som arrangerade MAI-galorna på 1980-talet.

X X X
Jag minns Lasse som en varm, generös person. Han brydde sig verkligen om alla som kom i hans närhet. Lasse hade starka åsikter om mycket men alltid med hjärtat för MAI.
Lasse kunde man prata om med allt. Han tog sig tid och kom ofta med en syrlig kommentar med glimten i ögat som bara Lasse hade. Jag minns framförallt våra samtal kring fotboll. Lasse älskade Manchester United och jag Liverpool.
En ikon, en ledare och MAI’s hjärta har lämnat oss men inte glömd. Vi är många som redan saknar Lasse. Vila i frid bästa Lasse.
Matias Ghansah, tidigare svensk mästare och landslagslöpare för MAI.

X X X
Vi sitter på tåg till ett möte med friidrottsförbundet i Karlstad, MAI’s kansli, Lasse, min farsa och jag. Pratar om hur tusan man ska räcka till i en förening. Sen fastnar vi i minnen om grymma stafetter, stora galor, galna resor. Lasse berättar om folk han stött på och nån äldre stofil han inte var förtjust i. Med eftertryck sa han att ”det var den tråkigaste jävla människojävel jag nånsin träffat.” Det är ett briljant uttryck!
Lasse var en sann stöttepelare. Han var alltid glad över alla aktiva, ibland svor vi lite över brist på engagemang, men ofta sa han bara: ”Äh Hanna kan du dra ett nytt skämt. Ta ett grovt”
Tack Lasse, du var absolut inte en tråkig människojävel!
Hanna K Mölstad, MAI-ledare och presentatör i många MAI-sammanhang.
X X X
En stor ledare har lämnat oss.
MAI klubben i hans hjärta var hans liv. Vi i badmintonsektionen hade en stor supporter i honom. Om det var lagmatch eller tävling så fanns han på plats och pushade oss till nya framgångar.
Lasse var också en av pionjärerna i MISO och utsågs av ett enhälligt årsmöte till Hedersordförande när han drog sig tillbaka.
Tommy Theorin, ordförande i MISO
X X X
Vill gärna berätta något om våra resor. Jag och Eva firade midsommar 2018 i New York med Lasse och Roland Åström med fyratusen andra svenskar och bland annat Kalle Moréus på scen med midsommarstång, små grodorna och allt annat som hör till. Både OP och Kalles kaviar avnjöts i sällskap med våra amerikanska vänner som vi lärt känna i Key West. Sen var vi två med Lasse i Berlin 2021 direkt när gränserna öppnades efter pandemin och där drack vi en urusel Irish Coffee på Kurfürstendamm med blaskigt kaffe, 2 cl dålig whiskey och en halvmeter hög gräddklick! Det bar verkligen emot att dricka denna och vi fick till sist ge upp och begav oss till Hard Rock Café som lyckades till Lasses och vår fulla belåtenhet!
Eva och Anders Undren Nord
X X X
Jag minns Lasse som personen som alltid var där. Han var alltid där i Atleticum, alltid där när jag själv var grabb, alltid där för mina atleter nu, alltid där och stöttande till våra medlemmar. Samtidigt som han var en av Malmö stads största idrottsledare då han skapade många saker som stått tidernas test. Ringarna på vattnet effekten på individer som påverkats av alla dessa evenemang / hallar / tävlingar är vackert. Mina favoritögonblick är när han hälsade en ny atlet välkommen till Malmö. Oaktat om det är Wictor som bytte till MAI vid ung ålder, Fanny 2020 eller Arvid några år senare. Han var så stolt över att välkomna nya individer till Malmö AI med härlig ”Lasse-Passion”
Staffan Jönsson, MAI-tränare

X X X
Åven om jag visste om att hans hälsa inte var bra, så blev jag ändå väldigt tagen av hans bortgång. Jag har så många starka upplevelser inom friidrotten som på väldigt många sätt har ett starkt samband med hans gärningar. Är det något som jag förknippar med Lasse så var det hans otroliga engagemang. Han var alltid villig att hjälpa till, och att det eventuellt gick ut över honom personligen tog han lätt på. Det är bara så, min tid och allt jag har upplevt inom MAI har präglats av Lasse. Hans varma leende, hans tydliga åsikter, hans hjärtliga skratt och ett hjärta som alltid brann för MAI. Det bär jag med mig, alltid!
Johan Ramm-Ericson, svensk mästare och mångårig MAI-funktionär
X X X
Lasse var med när jag var 10 år och var på Ystadlägret. Det var första gången jag var iväg hemifrån själv. Andra dagen blev jag sjuk i röda hund. Lasse tog hand om mig och körde mig hem till Malmö. Efter det hade vi en speciell relation och jag kände alltid att han fanns och stöttade mig.
Lena Wallin, flerfaldig svensk mästare för MAI

Minns Lasse med sådan värme. En man med temperament, glad, rolig och otrolig engagerad idrottsledare som gjorde allt för sitt MAI. Månade så om de aktiva. Finns många historier om Lasse o Bengt P och deras “påfund’ men det får någon annan berätta om.
Lena Möller, flerfaldig svensk mästare för MAI

X X X
Sedan jag själv blev MAI:are 1987 har Lasse funnits där – alltid närvarande, alltid engagerad. Han var en av de som lade grunden för MAI:s moderna framgångar och vigde mer eller mindre sitt liv åt föreningen. Utan Lasse hade Malmö inte haft Atleticum. Lasse, och Bengt Bendéus, drivkraft och engagemang skapade förutsättningarna för både min personliga och generationer av friidrottares utveckling, mycket tack vare Atleticum.
Lasse hade en förmåga att få alla att känna sig sedda. Han var engagerad och han stod alltid på läktaren under stora mästerskap. Jag minns särskilt ett stafett-SM på Malmö Stadion, där jag för en gångs skull sprang stafett 4×400 meter, Lasse stod i första kurvan och skrek på mig på sitt klassiska sätt:
“Upp i rygg! Upp i rygg!”
Lasse tyckte jag skulle springa i kapp Karlskronas bästa 400 meterslöpare. Det fanns inga andra alternativ än att ge allt. Det hade varit lätt att springa upp i rygg, men betydligt tuffare att hålla hela vägen – men den där rösten, den entusiasmen, den bär jag fortfarande med mig.
Lasses energi, engagemang och hans outtröttliga arbete för MAI kommer alltid att finnas kvar. Hans gärningar lever vidare i föreningen, i våra tävlingar, i Atleticum – och i alla oss som haft förmånen att känna honom.
Vi saknar honom – men vi är oändligt tacksamma för allt han gav.
Lasse, vila i frid
Thomas Leandersson, sportchef och tidigare flerfaldig SM-guldmedaljör för MAI.
X X X

Lasse Johnsson var en av de mest lojala människor jag träffat. Han var en lojal vän, hjälpsam, generös, ställde alltid upp. Han var lojal på många plan. När hans fru satt på ett vårdboende några hundra meter från där jag bor besökte han henne varje dag – i tio år. Trots att hon var djupt inne i dimman, var det självklart för honom att besöka henne. Lasse var lojal.
Om lojalitet handlade också hans relation till idrotten. MAI var klubben i hans hjärta och det är obegripligt hur mycket han egentligen hann uträtta. Dygnet har bara tjugofyra timmar. MAI-galorna, av vilka några skedde i samarbete med Kvällsposten/iDAG, Broloppet i samband med Öresundsbrons invigning år 2000, bygget av Atleticum, Knatteknaten som blev en landsplåga, skapandet av MISO som Lasses idol Birger Buhre satte på kartan. Hjälpsamheten kände inga gränser, tillsammans hjälpte vi till för att Gunder Hägg skulle slippa en massa onödiga banklån. Lasse övertygade Handelsbanken, jag övertygade en del “sponsorer”. Cavalli lättade på MFF:s plånbok och motiverade bidraget med att Gunder ju en gång stimulerat MFF-spelarna att börja med intervallträning. En nödlögn som MFF-styrelsen inte kunde säga nej till.
Ett annat bevis på Lasses omsorg är här på Skogshill hade jag grannen Inger Milstam. De hade varit kolleger inom skolans värld. Hon var blind men blev själaglad varje gång vi tittade in till henne. Han kände starkt för sina kolleger från tiden som gympalärare. Lojalitet igen.
Lasse och jag bodde bara ett par hundra meter från varandra. Han på Limhamnsvägen, jag på Skogshill. Ofta kom han cyklande förbi och parkerade sin cykel utanför min terrass. Var jag hemma var dörren öppen. På temat stod alltid “nostalgisk idrott” och han lärde mig ofantligt mycket om idrott förr och nu. Festande? Jodå, minst en gång om året bjöd han hem och bjöd generöst på både mat och dryck. Så sent som i somras tog Lasse, Peter Kastensson och jag oss till Ivön och besök hos Jägersrohövdingen Claes Lundells sommarställe. Nu är den kvartetten nere i en trio.
Jag var med om hedra Lasse på två punkter. Först när han fick Birger Buhres ledarstipendium av Kvällsposten, jag och Sten Fristedt överraskade honom med utmärkelsen inne på hans rum på Atleticum. Ni tror mig inte men här stod tre fullvuxna herrar och – grät! Bölade. Lasse hade lätt till tårar och det smittade.
Andra gången var när vi i Gammel Danskens Vänner utsåg Lasse till Årets Gammeldansk 2024 för att hedra honom som “brobyggare” över Öresund. Ett senkommet erkännande men det kom i alla fall. Lasse höll ett alldeles lysande tacktal på Svaneholms slottsrestaurang. Detta fick mig att än en gång, i en lördagskrönika i Skånska Dagbladet , berätta om tillkomsten av Broloppet. Bildbevis på hans glädje över krönikan finns!
Ulf R Johansson, tidigare krönikör Kvällsposten












