Fyra raka inomhustitlar på 800 m som innehöll två SM-triumfer i Atleticum 1995 och 1997. Torbjörn Johansson var något av inomhusspecialist som medeldistansare och trivdes i Atleticum när hallen var ung.
– Skulle nog hålla med om att jag var inomhusspecialist, i alla fall om man tittar till medaljskörden och resultaten, säger han till Bloggen.
Sex titlar inomhus på 800 m, den första 1991 och den sista 2000. Fyra raka guld 1994-1997.
Enda titeln på 800 m utomhus tog han 1994. Det blev totalt sju individuella SM-titlar och totalt 15 SM-guld i MAI-linnet.
Främsta internationella framgången var en femte plats på 800 m vid inne-EM i Paris 1994. Utomhus deltog han vid EM i Helsingfors 1994 samt VM i Göteborg 1995. Sista internationella inomhusmästerskapet i Globen 1996.
– Jag är övertygad om att jag inte fick ut hela min potential men det är få som får kan jag tänka. Det är en viktig förmåga att kunna träna på gränsen utan att bli skadad, tyvärr handlar det nog inte bara om klokskap utan även till viss del om tur.
Det var under en period på 1990-talet som MAI dominerade på stafett-SM, långt som kort. Herrsprintrarna utgjorde grunden på 4×100 m vid VM och OS. Jimisola Laursen, inne-EM tvåa 2002 på 400 m och makalösa 20 SM-titlar för MAI men aldrig SM-vinnare i Atleticum.
Gert Möller – 12-faldig SM-guldman för MAI 1975-87 – värvade några unga talanger till Malmö. Torbjörn Johansson var en, Bengt Pettersson en annan och även Jörgen Zaki gjorde ett stort avtryck på 1500 m. SM-vinnare i Atleticum både 1995 och 2002 och 11 SM-guld för MAI.
– Jag började springa för Niko i Osby 1987 och träffade Gert redan efter en av mina första tävlingar. 1990 signade jag för MAI men flyttade inte ner från Hässleholm förrän 1995, säger Torbjörn.
Gert Möller hade en tjänst i mitten av 1990-talet som rekryteringsansvarig i MAI när kansliet fortfarande fanns kvar på Hästhagens idrottsplats.
– Att bli MAI-are var en upplevelse och en möjlighet för att utvecklas som löpare men också att få möjligheten att springa stafetter. När jag kom ner fanns det minst fyra träningsgrupper för medeldistans. Jag har ett vagt minne av att vi något år i början av 90-talet hade tio löpare som sprang på 1,55 eller bättre på 800 meter, en fantastisk bredd och topp.
– Sedan var MAI en stafettklubb av rang och inte bara på bana. Jag kommer ihåg att vi hade uttagningar till Dagbladsstafetten i Pildammsparken. Just stafetterna är något som jag minns med värme, även om löpningen är individuell så kan vi samlas kring stafetten och bygga ett lag. På den tiden var det verkligen vi i MAI mot resten av Sverige, vi var oälskade, näst intill hatade, av alla Stockholmsklubbarna, troligen för vår skånska kaxighet.
– Jag kommer ihåg de nu sedan länge insomnade stafetterna i Eslöv, Sösdala och Beijers park i Malmö, och så klart Dagbladsstafetten och sedan också Holmenkollenstafetten med stor glädje. Lasse Johnsson och MAI lockades även upp till Ekshärad för stafett, under lång tid avslutade vi säsongen med att åka upp till Klarälvsstafetten, där jag blev kyrkbackskung, även om jag fick abdikera sista året för att istället springa gatlopp nerför!
År 2000 tog Torbjörn den sista titeln för MAI sedan blev hälseneproblemen för stora.
– Jag var ändå 30 år fyllda, och även om jag säkert hade kunnat bli skadefri och hålla mig kvar inom friidrotten några år till kände jag att min tid som löpare var slut. Jag hade vunnit en del och även om mycket blev ogjort var jag tillfreds med vad jag uträttat, det som grämde mig mest var att jag inte tagit det svenska rekordet på 800 m, även om jag under 1994 hade fyra tider på låga 1.46. En annan sak som tyvärr har fastnat på näthinnan är när jag slog pinnen i låret på upploppet i Gävle på stafett SM 1995, jag hade precis sprungit ifrån Martin Enholm, när pinnen helt plötsligt låg på banan. Det var ett år som det verkligen gick troll i pinnen, tror det var överväxling på 4×100, och om jag kommer ihåg rätt blev det knas även på 4×1500.
Det var även år av MAI-insatser som håller bra än idag.
– Jag gick in på friidrott.se och tittade hur det ser ut nu 22 år senare. Jag är fortfarande med på 10 bästa listan på 800 m, Tobias (Illeboo) Andersson, Joel Johansson, jag och Jörgen Zaki har kvar rekordet på 4×800 på 7.19.44 ifrån Huddinge 1996. Märkligast av allt är nog att jag har kvar mitt innerekord på 1000 m. Det måste vara så att det fortfarande springs för få lopp på 1000 m inomhus.
Torbjörn hade när han lade av med löpningen, avslutat sina studier vid Lunds universitet och började en annan resa i klimatets tjänst.
– 2000 var mitt sista tävlingsår. Idag tittar jag knappt på mästerskapen på tv. Men det är kul med framgång på medeldistans i Sverige. Jag läser nog mer om friidrott än sitter och tittar. Jag var väl aldrig så jätteintresserad av idrott, det handlade mest om min egen idrott och att utvecklas själv.
Torbjörn Johansson studerade klimatfrågor i många år och jobbar med geografiska informationssystem (GIS) numera.
– Enkelt uttryckt jobbar jag med digitala kartor med kopplad information vilket vi använder för att analysera och visualisera lägesbunden information.
Nu sitter Torbjörn Johansson som enhetschef i Helsingborg stad.
Medeldistansaren som också blev orienterare en tid.
– Min fru Lotten orienterade. När barnen var små åkte vid alltid till O-ringen och sprang femdagars. Jag försökte introducera barnen för friidrott bland annat på Pannkaksspelen i Eslöv där min lilla familj bor sedan tio år tillbaka. Men det blev aldrig något riktigt allvar av det. Jag har nog varit mer motionscyklist än orienterare sedan jag slutade springa på grund av gubbvader.
Torbjörn Johansson tillhör det gäng elitaktiva som tränat hårt dagligen i många år, representerat Sverige i många länder men inte tjänat några större pengar på sin idrott.
– SOK presenterade nyligen en analys över OS-idrottares, inom Topp- och talang programmet, och deras ekonomiska förutsättningar. När stipendium räknats bort låg 44 % av de aktiva i Topp och talang under existensminimum. De som tagits ut till denna satsning kan antas vara de som ändå har de bästa förutsättningarna att satsa på sina idrotter. Jag kan tänka mig att det är många som satsar som har en ännu sämre plattform för att lyckas. Det var en svårighet för nästan alla utanför de stora lagidrotterna att hålla sig flytande på min tid.
– Jag hade tur och bra stöd av MAI under mina framgångsrika år. Men det är tufft ekonomiskt att satsa på idrott. Det jag kände tidigt är att det är viktigt att skaffa sig en annan tillvaro vid sidan om idrotten, säger han.
Mellan åren 1994 och 2000 studerade Torbjörn naturgeografi och forskade därefter vid Lunds universitet, och även på universitet i Köpenhamn.
Resan i klimatets tjänst tog sin början och han tappade slutligen kollen på friidrotten även om han har en del kontakt med gamla träningskompisar i Team Möller och Team Strandberg.
– Abisko var mitt andra hem under sex års tid och sedan jobbade jag i Ryssland i perioder under några år. Efter cirka tio år inom forskning landade jag i Sverige, Eslöv och för tillfället Helsingborgs stad, berättar han.
– Det var spännande tider, fältarbete kring palsmyrar i norra Sverige och i tundraområden i norra Ryssland, ekosystem med underliggande permafrost, det vill säga mark som inte kommer upp till temperaturer över noll grader under minst två år i rad är som alla förstår temperaturkänsliga system.
– Med ett varmare klimat så smälter permafrost som varit frusen under lång tid. När permafrost smälter påverkas ekosystemet, artsammansättningen förändras men det som är mest problematiskt är att gammalt organiskt material blir tillgängligt och bryts ner till koldioxid eller metan, växthusgaser som driver ytterligare klimatförändring.
Han lämnade forskningen för över tio år sedan för att jobba med andra uppgifter.
– Jag önskade att se en tydligare effekt av mitt arbete. Diskussionen kring klimatförändringar och dess effekter diskuterades redan då, även om ord som klimatförnekare och alarmister ännu inte hade sett dagens ljus.
Är du orolig för klimatet och framtiden?
– Ja, det är jag, jag är bekymrad över hur lite vi egentligen gör av de förändringar som krävs för att om möjligt hålla den globala temperaturökningen under 1,5 grader, utsläppsminskningarna är otillräckliga, tiden rinner ut. Vi tar inte de beslut som vi borde med den kunskap vi har idag.
– Där var en FN-konferens (COP 27) i Egypten nyligen där egentligen inte mycket hände. Mer positivt kom ut från en liknade konferens gällande biodiversitet som hölls i Montreal, Kanada (COP 15) i december, där ett ramverk togs fram för att skydda 30 procent av planeten fram till 2030. Nu ska vi bara leva upp till vad som beslutades av 188 länder. Vi behöver alla bli ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara i allt vi gör, det gäller både inom idrotten och i samhället i stort.
Foto: Deca Text&Bild, MAI-arkiv och privat.