När friidrottsmästerskapen inomhus 1983 hamnade i Malmö för första gången blev det ett oerhört skralt mästerskap för MAI. Kanske det sämsta någonsin trots att MAI-arna var på hemmaplan.
Det blev inte en enda medalj. Det blev inte ens en topp-6-placering på seniorsidan.
I februari är dags för det nionde svenska mästerskapet i Atleticum. På vägen fram till mästerskapet har Bloggen tänkt att skildra lite nostalgi om hur det en gång var i MAI vid tiden då alla ISM avgjorts i Malmö. Vi börjar med två kvinnliga profiler från 1980-talets början då det var Kombihallen som gällde.
Lena Möller vann 60m-loppet på 7,44 men det var hennes första tävling efter övergången till Spårvägen, så någon MAI-seger kunde inte räknas in.
– Minns inte så mycket från loppet men det var kallt och mörkt. Så var det hela tiden när vi tränade inomhus förr i tiden. Inte alls så ljust och fint som det är idag, säger Lena Möller när hon vandrar runt på anläggningarna på Stadionområdet 40 år senare.
Närmast en finalplats av MAI-arna var Lena Wallin som var sjunde snabbast i semifinalerna på 60 m.
– Varför jag inte hoppade längd på RM undrar jag verkligen, kanske hade jag varit skadad eller behövde en paus från hoppandet. Man skulle ha skrivit dagbok, säger Lena Wallin.
Då – vintern 1983 – fanns ingen friidrottshall med permanent rundbana. Riksidrottsmästerskap började i mitten av 1960-talet. De fyra närmast föregående åren (1979-1982) hade förbundet arrangerat RM i Scandinavium i Göteborg men det hade blivit för dyrt och krångligt att husera i landets då ledande evenemangsarena inomhus.
I stället hade förbundsansvariga för 1983 valt träningsarenan Kombihallen som var godkänd för sprint, hopp och kula men som saknade en RM-mässig rundbana.
Det var mycket Lena Möller och längdspecialisten Lena Wallin på den tiden i Malmö. Det blev många gemensamma guld i stafett inte minst.
– Man tog fel på oss också, säger Lena Möller.
– Vi var ganska många som tränade då. Innan alla flyttade på sig plugga och jobb.
Det var ett annat idrotts-Malmö i början på 1980-talet.
– Vi var mycket på Hästhagens ip och tränade. Jag har aldrig klättrat över så många staket för att komma in och träna som jag gjort som friidrottare. Man rev sönder kläder. Vi fick inte vara på gräset. Vaktmästarna hade väl sina direktiv. Det var annorlunda men det gick ju att träna inomhus på vintern. Vi kunde träna starter på kolstybb i Löpargången under Stadion och tränade mycket i gympasalar också.
När hon flyttade till Malmö 1977 från Norrköping fick hon först Lennart Jönsson som tränare. Några år senare blev polacken Jan Staroscinski sprinttränare i MAI.
– En otroligt vänlig själ. Gud vad vi tränade teknik. Han kom alltid på cykel. ”Lena, extra pris, kycklingvingar.” Det var tomt på hyllorna i Polen. Allt som var till nytta skickades ju till Sovjet. En hel del språkförbistring blev det mellan polska och svenska. Minns särskilt när Jan blev av med oss vid ett tillfälle. Vi sprang alltid mördande snabbhetsuthållighetstest någon lördag i maj. ”Vila i gången mellan loppen”, sa Jan. Och alla gick ner och lade sig i Löpargången. Jan fick leta efter oss. ”Vad ni göra?” Vilar i gången, sa vi. Jaja, vi skulle gå och återhämta oss menade ju han.
Guld på 4x100m vid stafett-SM i Karlstad 1978. Svenskt rekord 47,05 av Annette Tånnander, Lena Wallin, Bodil Persson och Lena Möller.
1982 började det röra på sig i det kvinnliga MAI-gänget. Lena Wallin minns.
– Lena Möller var klar med utbildningen på Lunds universitet och fick jobb i Stockholm. Hon flyttade dit och gick till Spårvägen inför säsongen 1983. Annette Tånnander var i USA och hade redan gått över till Spårvägen. Kristine Tånnander gick till Lidingö. Kvar var jag som inte ville byta klubb men samtidigt behövde jag ny tränare.
– Jan Staroscinski var en duktig tränare men utbildad som ungdomstränare och vi tränade mycket kvantitet, joggade två mil på lördagar efter att innan ha sprungit 1000 m-intervaller. Kanske inte det rätta för längdhopp. Det var dags för kvalitet.
– Alltså var jag i ett vägskäl hur jag skulle lösa tränarfrågan. Det blev Nike, som jag hade kontrakt med, som fixade så att jag kunde börja träna för hopptränare i Bochum Tyskland. Wolfgang Stein hette han och tränade ett hoppgäng. Jag pendlade dit en gång i månaden för teknikträning och tränade sedan själv hemma. Inte den bästa lösningen men om man är hemmakär och grönsvart i hjärtat var det bästa lösningen då.
Lena Wallin blev 17-faldig svensk mästare mellan 1977 och 1988.
– Jag började tävla i MAI 1968 och höll på till 1988. Mitt första senior-SM var i stafett 1973. Mitt första individuella SM kom 1974 och då också första seniorlandskampen. Jag missade inte något SM och hann med 55 landskamper varav 15 Finnkamper, berättar Lena Wallin.
– Jag började träna friidrott 1968, 10 år gammal. Första tränaren var Wojtek Warshalowski. När hösten kom fanns det inte plats för alla eftersom det inte fanns någon hall, så vi hade kvalificeringslopp för att ta en plats för vinterträningen. Jag gick vidare och tränade då med de stora tjejerna, bland annat Elisabeth Randerz. Vi sprang i Pildammarna. Wojtek körde efter i bil och kollade så att vi inte fuskade. Sen fortsatte vi i Baltiska hallen och Löpargången. Det blev inte långa lopp men det funkade och vi kunde träna alla teknikgrenarna där. 40 m gick att springa. Ballongtältet hade vi vissa vintrar om det inte blev storm så det blåste ner. När Kombihallen kom var det rena drömhallen. Vi visste att den stod kvar hela vintern. Det var ett fantastiskt lyft.
Lena Möller fick ihop elva medaljer under sina fem tävlingssäsonger i Malmö. Hon OS-tävlade som MAI-are 1980 i stafett och var med på EM både inne och ute 1982. Hon dominerade svensk sprint under Linda Haglunds avstängningsår.
För Lena Möller blev det 19 SM-medaljer ytterligare för Spårvägen i olika sammanhang fram till det hon slutade sommaren 1989.
Men det kunde blivit en helt annan idrott – basket.
– Jag fick som 17-åring välja mellan att åka med juniorlandslaget i basket eller Finnkampen. Jag valde friidrott.
Hon var talangfull hemma i Norrköping i Hageby.
– Det var fantastiskt roligt att träna och spela och uppleva haussen kring basketen med amerikanerna och vår tränare Kenny Grant.
Stadionområdet var under snabb utveckling och inte minst Malmö FF växte till under Europacupäventyret.
Lena Möller blev plötsligt MFF-tränare.
– Jag var kursare på ekonomlinjen vid Lunds universitet med Ingemar Erlandsson. Trist att han är borta nu, en smart och på alla sätt trevlig kille.
– Vi diskuterade träning och kom in på att fotbollsspelarna skadade sig så mycket, speciellt ljumskskador. Jag förklarade att vi friidrottare värmer upp inför varje pass i nästan 30 minuter. Va, hur då värmer upp, sa Ingemar. Kan du inte komma och visa oss. Så jag körde uppvärming, löpskolning och stretch med MFF:s A-lag. De brukade jogga runt lite och sen direkt börja med bollövningar. Det finns ju mycket att hämta för fotbollen genom att springa snabbare och med bättre teknik. Då var det ganska nytt med friidrottsimpulserna. Jag tyckte dom var lyhörda, minns Lena Möller.
Men också lite konstiga.
– De skulle alltid ha shorts utanpå träningskläderna…
Lena Möller minns med glädje MAI-åren. Kontakten med MAI är inte så stor längre även om hon bor i Landskrona.
– Jag var i Atleticum en del när min son David var här och tränade. Det var roligt att se de gamla mästarnamnen på tavlan på väggen när man kommer innanför dörren. Då är man i alla fall ihågkommen för nåt.
– Jag hade klubbrekordet på 200 m ända till Irene Eklund kom hit. Det var samma i Spårvägen. Jag hade klubbrekordet på 100 m ända till hon kom dit. Det säger en del om hur bra vi var då.
2022 är det mest golf för Lena Möller, gift med Jerry Carlsson, son till tidigare Barsebäcksägaren Gösta Carlsson.
– Jag spelar mycket golf, säkert tre-fyra gånger i veckan mellan slutet av mars till november. Vintern ägnar jag år rehab träning för knän, styrketräning och diverse pass på gymmet.
Lena Wallin har hängt kvar inom friidrotten i Malmöområdet. Maken Rajne Söderberg har arrangerat galor i både Malmö och Stockholm.
– När barnen ville börja träna bodde vi i Vellinge och med en man som jobbade både som läkare och arrangerade DN-galan var det omöjligt att tre barn med flera och olika aktiviteter skulle kunna skjutsas utanför Vellinge. Alltså fick det bli IK Finish. Då var det krav att föräldrarna blev tränare annars fick inte barnen plats. Tränare var jag tills äldsta sonen kunde ta sig till Malmö själv och då blev det MAI, säger Lena Wallin.
– Visst önskade jag att jag hade fått träna i Atleticum när jag var där med mina adepter och såg skillnaden från hur vi hade det men jag tycker trots allt att det funkade bra med de resurser vi hade. Vi blev härdade. Alla lopp över 60 m sprangs ju ute i Pildammarna i ur och skur och med tanke på skador var nog det bättre. Hårt underlag och spikskor året om sliter, säger Lena Wallin.
– Förutom ungdomstränare och ledare har jag också varit sjukgymnast för ungdomslandslaget. Jag har suttit på läktare som, tränare, ledare, åskådare på de flesta arenorna i Sverige. Det var kul att uppleva friidrotten även från de sidorna. Har även suttit i MAI:s styrelse.
Lena Möllers kontakt med friidrotten kommer och går.
– Efter den aktiva karriären har jag suttit i förbundsstyrelsen och varit överledare för landslaget. Innan pandemin körde jag teknikpass med en ungdomsgrupp i IFK Helsingborg. Jag såg att Julia Henriksson gick över till MAI från Helsingborg. Kul.
– Annars har jag aldrig suttit på läktaren. Jag tycker det är jättesvårt. När man tävlade var det 100 m, 200 m, ibland längd och stafetter. Det kändes som om man var utanför stadion och värmde upp hela tiden. Sen var det bara att åka hem när man var klar.
– Jag har varit och tittat i Malmö arena. Men det blir bara att man går omkring och pratar med folk man känner. Oj, det är ju friidrott också konstaterar man när allt är klart.
Foto: Privat, MAI, Ingvar Ek och Deca Text&Bild
