Det var en söndagseftermiddag i Atleticum, ett förtrollad stund för den friidrottsintresserade. Den 24 februari 2008 inträffade det största SM-ögonblicket i Malmöhallen när MAI passade på att 100-årsfira.
Stefan Holm mot Linus Thörnblad. Ett höjddrama utöver det vanliga och den SM-händelse i Atleticum som de allra flesta väljer som det största under de åtta mästerskap som genomförts.
– Det var så häftigt. Atleticum var ju min hemmaplan. Jag drev på extra. Det var prestige, jag ville vinna på hemmaplan, vara bäst där. Det var så mycket personligt också. Så många i min familj och mina kompisar som alltid var där och hejade på. Jag hade en egen klack vid tävlingarna, säger Linus till Bloggen.
Stefan Holm hoppade felfritt upp till hallrekordet 2,35 som han var högt över. Han var nära i första på 2,37 och gled över i andra försöket.
Linus var felfri till och med 2,31, stod över 2,33 och tog sedan 2,35 i andra. Tävlingen levde verkligen. Han var lika nära som Stefan i första hoppet på 2,37, andra inte riktigt lika bra och Linus sparade det tredje försöket till 2,39 i ett försök att besegra Stefan.
Det blev för högt och inte heller Stefan Holm mäktade med mer trots hyfsade hopp på personliga rekordet 2,41.
– Det här var ju det näst högsta jag har hoppat, jag kan inte göra så mycket mer. Man blir lite rakare i ryggen när man får ut det man har i sig. Jag vann inte, men jag hoppade i alla fall bra, säger Linus.
Året före – 2007 – hoppade Linus sitt personbästa 2,38 m under inomhus-SM i Friidrottens Hus i Göteborg men slutade på en andra plats efter Stefan Holm som också hoppade 2,38 m. Det har bara hänt en gång tidigare att någon har kommit på en andra plats någonsin på en sådan hög höjd. Samma vinter tog Thörnblad och Holm en Svensk dubbel på Inne-EM i Birmingham. Holm vann förstås.
– Första gången jag var med på SM i Atleticum var 2002. Jag var ung men det gick bra, jag blev femma. Holm vann…
2005 kom första SM-titeln. Linus vann i Atleticum – men han tävlade då fortfarande för IFK Lund.
– Och, jo, Stefan var inte med. Två veckor senare hoppade han 2,40 i Madrid och vann EM.
Thörnblad tränades under sina mest framgångsrika år (2005–2009) av Stanley Szczyrba. Innan dess hade han tränats av Sten Keding (2000–2004) och senare av Yannick Tregaro (2010).
Det var i Atleticum som den kraftfulle hopparen med den speciella stilen trivdes allra bäst.
– Jag satsade väl inte seriöst förrän 2004 när jag tog studenten. Då var det många poletter som föll ned. I Atleticum började jag komma i kontakt med så många andra människor som satsade, hade samma liv som jag, samma mål.
– I Lund hade jag ett annat liv. Det var andra förutsättningar. Jag festade med kompisarna på helgen, det var många som drog i mig. När jag klev in i Atleticum var det så många som redan hade ett liv som jag ville ha. Patrik Lövgren, Jimisola Laursen, Jesper Fritz i Stanleys hoppgrupp. Duktiga seriösa aktiva som man kunde se upp till. Alla hade en inställning att vilja bli bra, hade ordning på saker och ting. Detta gav mig ett helt annat lugn.
Han minns väl första gången det var dags för träning i Atleticum med Stanleys grupp.
– Det fanns prestige också. Skulle man träna i hallen kunde man inte sitta och byta om var som helst. Man tillhörde sin grupp. Stanleys var långt nere i hörnan från entrén. Jörgen Becke och Claes Örberg hade sina aktiva i mitten vid rakbanorna. Ivan Premovski och heleneholmarna höll till mer intill kastringen.
– Jag klev in och la jag mina grejer vid starten på 60 m och började värma upp. Jag fick direkt höra vad som gällde av Stanley. Men det var en väldigt härlig atmosfär. Gemenskapen mellan oss aktiva var det fina, alla härliga människor man lärde känna.
Det var också ett liv som tog mentalt på Linus.
– Där och då var att hoppa höjd det enda jag ville. Världen utanför existerade inte riktigt. Allt gick ut på att ha en bra dag i sin idrott.
Mellan 2006 och 2010 hade Thörnblad sina mest framgångsrika år, där han bland annat tog två internationella mästerskapsmedaljer, inomhus-EM 2:a 2007, inomhus-VM 3:a 2006, EM 4:a 2006, EM 4:a 2010, VM 5:a 2009, Diamond League-segrar, och rankades 3–5 plats på internationella förbundets IAAF världsranking under dessa år.
Mästerskapsmedaljer. Resor friidrottsvärlden runt med Stefan Holm. Det tog mer på Linus Thörnblad än vad han själv trodde.
2010 gick det inte längre. Han hade drabbats av utmattningssyndrom. Det gick inte att fortsätta. I april 2012 meddelade Linus att han avslutat sin karriär på grund av sviterna efter utbrändhet.
– Hade jag vetat vad jag vet idag, hade jag säkert kunnat balansera min idrott ett bra tag. Men jag var framme vid ett vägskäl, jag hade inget annat val än att sluta. Det fanns ingen chans att gå tillbaka till en elitsatsning, jag hade inte redskap och kunskap för det då.
2018 blev det comeback. 33 år gammal Eskilstuna. Han fick sitt efterlängtade SM-guld utomhus. Något som han aldrig mäktat med under de stora åren.
– När jag reflekterar över min karriär så kunde det blivit så mycket mer. Jag var liten som hoppare men jag levde på min fysik, var spänstig och lättränad. Jag kommer ihåg inne-VM i Moskva 2006 när jag tog brons. Två ryssar var bättre. De var två meter långa. Jag var 1,80. Vi befinner oss i en ny tid nu.
Han drog sig tillbaka och lappade ihop sin idrottssjäl. Skaffade sig ett annat liv vid sidan om idrotten med fru Nazanin. Och lille sonen Frank, idag närmare fyra år gammal.
Linus Thörnblad har gjort sig ett namn som föreläsare med sina egna tunga erfarenheter från en elitsatsning som spårade ur.
– Jag var på väg in i friidrotten igen. 2019 var nästan allt klart att jag skulle bli tränare på Figget i Malmö, dela mina erfarenheter med unga aktiva. Men så försvann riksdelen i Malmö och tjänsten som jag hoppades på försvann också. Då kändes det snopet. Det hade varit fantastiskt kul att bli instruktör.
Så det fick bli en annan väg istället. En satsning mot brandman. Något för ett fysiskt praktexemplar som Linus Thörnblad.
Sedan två år tillbaka studerar han skydd mot olyckor, en tvåårig eftergymnasial utbildning som ger både de teoretiska kunskaperna och de praktiska färdigheterna som krävs för att arbeta inom räddnings- och säkerhetsområdet.
– 90 procent av de som börjar blir brandmän. Innan jag sökte pratade jag med Niklas Fernström i klubben som jobbar som brandman. Jag känner Bosse Svanberg och jag har pratat många gånger med Johan Wissman som håller till i Stockholm, säger Linus.
Men det finns även en plan som innehåller friidrott. Linus känner sig inte riktigt klar med höjd.
– I höstas var jag i Spanien på semester med familjen. Sista dagen kände jag mig sugen på att testa hoppa. Jag tog kontakt med en gammal höjdkompis Ola Karlsson som bor därnere. Han såg till att jag kunde komma in på idrottsplatsen. Där stod jag nio på kvällen, alldeles ensam så när som min fru och min lille son.
– Jag tog 2,10, jo, jag lovar. Det var väldigt omtumlande.
Men att han 37 år gammal skulle göra ett nytt försök i Atleticum.
– Nej, det skulle inte fungera. Men konkurrensen är ju inte så tuff…
Foto: Deca Text&Bild och privat.