Josefine Grahed skrällde och vann SM i stav 1997 på svensk rekordhöjd. En otippad seger vid SM i Atleticum.
Men hon försvann lika snabbt från rubrikerna och slutade med friidrott. Idag tillhör hon en av världens främsta i swimrun och tävlar världen runt.
– Det sägs vara en av världens tuffaste endagstävlingar. Det tog nio timmar senast jag tävlade i World Championships världsserien, säger Josefine till Bloggen.
Swimrun är en snabbt växande sport som går ut på att springa och simma ett antal sträckor, utan att stanna emellan. Sporten initierades 2006 när loppet Ö till ö arrangerades för första gången. I swimrun växlar deltagaren mellan löpning och simning många gånger under ett och samma lopp.
– En multisport där man tar sig från A till B. Springer i våtdräkt och simmar i skor. Du sitter fast i en lina med din partner. När jag tävlade i VM i höstas var det 75 km långt och jag skulle passera 24 öar. Jag kom fyra. Klart man siktar på pallen. Man tävlar antingen i dam, mixed eller herr. Jag tävlade i dam den gången.
Vad minns du mest av SM-titeln i Atleticum 1997?
– Det var nog ingen som trodde på mig. Jag hade gått in på ganska låg ingångshöjd och hoppade på alla höjder. Tror inte att det var någon som förväntade sig att jag skulle vinna, inte minst jag själv så hoppade lite utan plan och energipåfyllnad. Jag vill minnas att tävlingen tog några timmar och när jag väl kom upp på svenskt rekord var jag trött i kroppen. Tog rekordet på 3,47 och testade på nästa höjd men var nöjd och trött. Jag tränade med Vala Flosadottir. Hon hoppade högst den gången, men utom tävlan då hon representerade Island.
– Minns också att jag sagt till pappa att han inte fick kolla när jag tävlade men han hade smugit in och gömt sig på läktaren, efteråt var jag glad över att han var där och såg mig vinna. Så det var bra att SM hölls på hemmaplan på Atleticum.
Vad betydde nya Atleticum för dig?
– Atleticum var som mitt andra hem. Vi var där dagligen och alla träningskompisar blev som en familj. Jag trivdes bra och var stolt över att representera MAI. Jag gick även på Friidrottsgymnasiet. Här fanns många möjligheter till att få till träningen, en så bra anläggning. Och det som inte fanns, det byggde min tränare Stanley Szczyrba. Även idag när jag kommer in på Atleticum känner jag doften från löpbanorna och minnena kommer tillbaks.
Men lusten tog slut.
– Jag kvalade en vecka för sent till EM år 2000. Jag blev lite knäckt av det. Jag hade slutat gymnasiet och var tvungen att jobba åtta timmar per dag. Kan väl ångra att jag inte gav Göteborg ett försök där andra från Malmö åkte för att träna, exempelvis Maria Rendin, som det gick bra för.
Har du någon kontakt med MAI idag?
– Nej, det är om jag stöter på någon före detta friidrottare. I somras blev jag tillfrågad om jag inte var sugen på att bli hjälpcoach för MAIs stavhoppartjejer, vilket skulle vara superkul. Men just nu prioriterar jag min egen träning och hinner inte med båda delar. Det hade varit kul med något veteranträning i MAI, köra ett pass I veckan eller nåt.
Följer du friidrotten?
– Det tog många år innan jag kunde följa just stavhopp. Jag vill ju själv vara där. Slutade med friidrott ganska abrupt och hade nog inte bearbetat mitt beslut. Numera tittar jag gärna på stora mästerskap men kan inte påstå att jag följer friidrott. Jag har varit på gala i Malmö arena och var i Göteborg när det var mästerskap där.
Själv har Josefine Grahed Jangvert numera helt egna utmaningar som tar sin tid. Hon bor i Höllviken med sin familj och jobbar som processledare inom Digitalisering på Region Skåne. Dessutom tränar hon dagligen för att bli så bra som möjligt i sin nya passion.
– Ja, det blir ganska mycket.
Hur hamnade du i sporten?
– Jag fick ett allvarligt diskbråck och kunde inte gå under en period. Började simma för att kunna röra på mig. Hörde talas swimrun och testade. Det var efter andra barnet, 2013. Sporten tar mycket tid. Blir ofta två träningspass per dag. Jag blir inte yngre tyvärr. Jag tänker ett år till och sedan mer satsa på äventyr. Jag klättrar också. Det är min vinteraktivitet.
Hur hinner du med allt?
– Jag åker fem på morgonen från Höllviken. Simmar tio i sex på Simhallsbadet i Malmö. Det blir ett pass innan jobb, när familjen inte är vaken. Jag passar på att träna när dottern har sin gymnastik som är två timmar per gång. Sedan är det långpass för mig både lördag och söndag. Ska man få ihop jobb och familj blir det så här. Jag sover inte jättemycket. Maken tränar en hel del men tycker inte om att tävla. Ibland är han lite trött på att jag ständigt far och flänger.
Swimrun är något den tävlande planerar själv.
– Det finns inga klubbar direkt. Jag simmar med SK Ran open water. Min tävlingspartner Lorraine Axegård bor i Stockholm. Man tävlar i par. Det är ju en ganska extrem sport och man får bara vara tio meter ifrån varandra för att ha koll på varandra. Vi är några tusen i Sverige som håller på. Sporten är ganska ny och det finns en världsserie. Jag försöker vara med nästan överallt, kör mest tävlingarna i Europa.
Vad hoppas du mest av årets SM i Atleticum?
– Nu måste jag ju gå dit och jag hoppas att atleterna får roliga tävlingsdagar, sätter PB och många MAI:are vinner.
Foto: Privat
SM-vinnare i Atleticum 1997
Josefine Grahed stav 3,47
Torbjörn Johansson 800m 1.49,54
