Det är ”bananbandet” i källarlokalerna under Baltiska hallen som ska få Nikki Anderberg tillbaka på löparbanan.
Men ännu är det en bra bit till den fart som gjorde henne till svensk mästarinna på 100 m sommaren 2020.
Det finns ett inne-SM på hemmaplan i februari som gör det lite roligare att jobba på, ofta i sin ensamhet.
– Det går bra. Det går framåt sakta men säkert. Men vi är väldigt försiktiga, säger Nikki.
Det är förhoppningsvis snart full fart igen för sprintertalangen. Ännu återstår en del till SM-guldformen.
– Jag är inställd på att det ska gå ännu snabbare. Det känns som om jag är på en väldigt god väg nu i alla fall.
Nikki Anderberg har i stort sett haft fyra år med fotproblem.
– Jag genomgick en operation i augusti i fjol och är fortfarande i återgångsfasen med rehab. Foten är väldigt känslig, så vi ökar successivt.
Problem med högerfoten har funnits där under hela hennes karriär i den nationella sprinteliten.
– Vid senaste operationen gjordes ett ingrepp på utsidan av ledbandet och så filade man till två mindre ben. Förhoppningsvis var det lösningen.
Det var ortopeden Jon Karlsson som i Göteborg gjorde ingreppet som åter ska få fart på benen för Nikki.
Det blev även cortisonbehandling och tillsammans med omsorgsfull rehabträning verkar foten klara påfrestningarna.
– I två-tre månader har jag varit smärtfri. Det är det längsta jag varit smärtfri på många år. Det känns nästan för bra för att vara sant.
När Bloggen tittade in i Atleticum för någon vecka sedan stod den lilla, tajta tjejgruppen i MAI med Filippa Sivnert, Wilma Rosenquist och Ida Staafgård och förberedde sig för ett förmiddagspass.
Men ingen Nikki Anderberg – än.
– Jag är igång och springer två gånger i veckan nu. Mest på ett kurvband som jag själv sätter fart på. Vi kallar det också bananbandet, säger Nikki och skrattar.
– Istället för att ställa in en hastighet på löpbandet, skapar jag farten själv. Bandet är lite böjt uppåt. Det blir en annan isättning på foten, lite mer skonsamt.
Även om vi bara är i inledningen av mörka november börjar känslan i träningen att närma sig den korta inomhussäsongen i början av nästa år.
Bland annat finns ett SM i hemmahallen Atleticum i februari.
– Jag vill inte säga att det inte är möjligt. Det är så mycket som måste klaffa. Kanske kan det bli ett SM på hemmaplan. Det är en speciell tävling och jag vill väldigt gärna vara med på 60 m. Det blir nog enda tävlingen i så fall. Det krävs ganska mycket att för att det ska bli verklighet. Men jag har inte gett upp.
Sommaren 2020 vann Nikki överraskande SM-guld på 100 m på 11,47, som då var den sjätte snabbaste tiden en svenska sprungit på. Och då var hon fortfarande 18 år gammal och gick förväntansfull på Friidrottsgymnasiet i Malmö. Nu är hon sjua i statistiken, Julia Henriksson har sprintat förbi.
Den studietiden är förbi och ersatt av en annan. Liksom som för så många andra som stöter på skadeproblem under sin idrottskarriär, började Nikki blicka mot en framtid inom sjukvården.
– Jag pluggar i Lund till sjuksköterska. Är inne på termin tre, är halvvägs i studierna. Jag började direkt efter studenten. Jag har precis haft en sju veckor lång praktik i Lund på en kirurgavdelning.
Själv kämpar Nikki vidare på Stadionområdet. Hon har flyttat till egen lägenhet för två månader sedan och trivs jättebra.
– Lägenheten ligger nära Stadion och Atleticum så det funkar smidigt. Jag gör min rehab och det känns lovande.
Alex Tursell är tränare liksom under guldåret och den som har huvudansvaret för helheten. På Kulan intill har Nikki hjälp av fysioterapeuten Roem Muftee. I Göteborg har Nikki regelbundet kontakt med Eric Senorski och Jon Karlsson.
– Det har redan blivit ett litet team, tyvärr ska man kanske säga.
I somras var Nikki trots sina skadeproblem med i den svenska stafettsatsningen inför EM i München. Det var mycket MAI bland de åtta tjejerna som tidigt plockades ut. Nikki kom tyvärr aldrig ut på löparbanan. I mästerskapet sprang Daniella Busk och Filippa Sivnert. Nya MAI-aren Julia Henriksson fanns även med i laget på 4×100 m.
– Jag var med på plats på samlingarna men kunde inte springa någonting. Det var jobbigt att bara titta på.
Nu är det en ny kort sprintsatsning på gång mot U23-EM i Esbo i Finland i juli månad nästa år.
– Vi har ett bra stafettlag på gång. Det handlar om årgångarna 01, 02 och 03. Potentiellt skulle det kunna bli ett rent MAI-lag med mig, Filippa, Wilma och Ida. Det hade varit jättekul. Det är det här mästerskapet som är störst för mig nästa år.
Sakta men säkert börjar Nikki uppnå sina kortsiktiga mål i sin tuffa väg tillbaka.
– Jag klickar av något väldigt ofta nu, tycker hon.
Att vara skadad till och från under så många säsonger i den tidiga juniortiden av karriären är jobbigt. Hon har i omgångar tagit hjälp av mentala tränaren Sverker Fryklund som är knuten till Malmö idrottsakademi.
– Det är ganska tufft mentalt. Det behövs mycket med skadeperiod. Nu är det ett tag sedan jag var där och det är väl bra på sitt sätt bra. Det börjar funka bra med träningen igen, säger Nikki Anderberg.
Foto: Privat o Deca Text&Bild
