Wilma Rosenquist är ny ledamot i förbundets ungdomskommitté. MAI-sprintern har efter egna funderingar engagerat sig i förbundsarbetet. Med sig har hon massor av erfarenhet med psykisk ohälsa från tre tuffa år i Malmö utanför den elitidrott som hon älskar.
– Jag hoppas kunna inspirera folk med min resa och tycker det är viktigt att lyfta problemen som finns i sporten. För om ingen lyfter problemen så vet ingen om att de finns, säger Wilma till Bloggen.
Efter att säsongen 2021 varit en ungdomstalang på väg upp mot de svenska stjärnorna, tog det stopp i den framgångsrika jakten på SM-medaljer. Hon tog silver och brons individuellt, vann SM-guld i stafett med MAI-tjejerna, kom med i seniorlandslaget och blev hyllad på Finnkampen.
Men sedan kom motgångarna de kommande säsongerna. Det gick så långt att hon bröt ihop i duschen efter rehabträning och grät på golvet innan hon hittade en väg ur sitt skadehelvete.
– Jag försökte träna men smärtan gick inte bort. Det tog hårt på mig att ha konstant ont. Sen lyssnade jag på alla som kom med råd. Någon sa till mig att smärtan satt i mitt huvud, vilket påverkade mig väldigt mycket. Jag började tvivla på mig själv och trycka ner mig själv.
Det funkade varken med jobb eller idrott och Wilma hade svårt att se någon utväg.
– Jag levde inte hälsosamt. Det kunde gå dagar mellan gångerna jag åt ordentligt. Jag gick ner åtta kilo på två månader och kände inte igen mig själv. Det var väldigt mörkt. Jag kunde sitta på träningscykeln och översköljas av tårar och ofta när jag duschade slutade det med att jag låg på golvet och grät.
All den erfarenhet som hon samlat på sig under sin jobbiga väg tillbaka vill hon nu dela med sig av.
– Det är ett jätteproblem i svensk friidrott med den ekonomiska stressen. Är man bäst och är med på OS så finns pengar. De får sponsorer och det ska de ha. Men det finns så många fler som jobbar hårt.
– Jag personligen brinner mycket för att motverka psykisk ohälsa och tror att det är ett stort problem till varför många slutar idrotta idag. Så det är något jag vill jobba med, både med UK men också inom friidrottsförbundet generellt. Sen tror jag att mina erfarenheter från alla ungdoms- och juniormästerskap är något jag kommer ta med mig in i arbetet samt mina år från senioreliten. Jag tror att det är viktigt att ibland se det från aktivas perspektiv då det är de som är grunden för sporten.
Varför hoppade du på ungdomskommittén?
– Jag studerar just nu idrottsvetenskap med inriktning sport management på Malmö universitet. Jag har alltid känt att jag passar in i denna bransch både som idrottare men också med allt jobb utanför själva utförandet av idrotten. Majoriteten av alla idrottsorganisationer drivs av en styrelseverksamhet vilket jag är väldigt okunnig i för tillfället. När jag såg att ungdomskommittén (UK) sökte ledamöter kändes det perfekt för mig och min utbildning. Ett tillfälle att växa i mitt område men även en chans att göra friidrotten bättre!
– Jag ansökte själv till följd av mitt eget intresse för området. Men jag pratade en del med Caroline Gedin som är vice ordförande i förbundsstyrelsen om råd och information innan jag ansökte om rollen.
Hur ser du på MAI:s roll bland ungdomar? Något att förbättra?
– Jag anser att MAI tar ett stort ansvar i att utveckla ungdomars möjlighet till friidrott. I UK diskuterar vi mer övergripande problem som finns nationellt och kring dessa frågor gör MAI det dom kan och är inte sämre eller bättre än andra föreningar i den frågan. Det är ett nationellt problem och inte specifikt för föreningar. Jag har fått frågan om att vara med i elitrådet i klubben som aktivas representant, det innebär att mitt eget arbete i MAI kommer att beröra elitverksamheten.
Wilma hoppas vara på väg tillbaka till tävlingsbanan igen. Hon åker på träningsläger i dagarna och ser verkligen det ljusa i livet och idrotten nu när det rusar iväg mot en ny sommarsäsong.
Vad hoppas du av Formialägret?
– Jag hoppas på sol och värme men framförallt att jag kan ta nästa kliv i min träning som är att springa på 90+ i procent med spikskor. Och jag tror och hoppas att en avslappnad miljö med enbart träning och vårt inspirerande och motiverande träningsgäng kan underlätta detta.
Hur ligger du till med egen träning?
– Det senaste året har varit en berg- och dalbana mentalt och fysiskt till följd av mina skadebesvär vilket gjort att jag ofta behövt ta två steg bakåt för varje steg fram. Sen årsskiftet har det däremot vänt, mitt diskbråck är diagnostiserat som läkt och har kunnat ta stora kliv framåt jämfört med det senaste året. Just nu springer jag till och med en del i spikskor. Men jag vill bara skynda långsamt. Får jag vara hel och frisk en längre period så är jag nöjd och om det innebär tävlingar så blir jag överlycklig men jag tar en sak i taget. Träningen just nu går planenligt!
23-åriga Wilma är inne på sitt sista år med studierna och känner att hon har mycket att ge.
– Vi börjar med en praktik som är väldigt spännande. Jag vet inte var jag ska praktisera än men det kommer väl snart. Mitt liv rullar på, jag ska bli sambo här i Malmö. Jag har ganska många bollar i luften men det är bara kul!
Hon jobbar på Stadionområdet men inte med friidrott.
– Jag jobbar främst i MFF Shopen, ute i butiken eller packar webbordrar, sen på matchdagar är jag ibland kassaansvarig.
Vad hoppas du av 2024 för egen del?
– Mitt främsta mål 2024 är att må bra i mig själv och min träning. Mitt 2023 var väldigt tungt och jag mådde väldigt dåligt i perioder vilket också resulterade i en paus från friidrotten. Därför vill jag hitta rutiner som jag mår bra av men som fortfarande gör att jag kommer tillbaka till tävlingsarenan i en bättre form än tidigare.
Foto: Deca Text&Bild