Wilmas nyårsönskan efter tuffa året: ”Jag ser verkligen fram emot 2025 och möjligheterna som väntar”

Efter en jobbig avslutning på 2024 vill MAI:s sprinter Wilma Rosenquist blicka framåt mot ett bättre 2025.

Fast det blir från åskådarplats. Friiidrottskarriären är satt på paus. Den ambitiösa Wilma har slutligen insett att det är viktigast att må bättre både fysiskt och psykiskt än vad hon gjort de senaste åren.

– Men jag ser verkligen fram emot 2025 och möjligheterna som väntar. Mitt mål är att fokusera på det som ger mig energi och sätta upp nya utmaningar. Jag vill utforska nya intressen och se vilka vägar de öppnar för mig, säger hon till Bloggen.

– Friidrotten har alltid varit en stor del av mitt liv och har gett mig så många fina stunder. För ett tag sedan valde jag att pausa min träning för att fokusera på att må bra. Det var ett beslut som växt fram under en tid, och nu när jag hunnit landa i det känns det fortfarande som helt rätt val för mig.

Uppmärksamheten var stor i när hon gick ut med sitt beslut i början av december. Nu har beslutet sjunkit in och hon har firat jul med släkt och vänner långt från tävlingshetsen.

– Jag är otroligt tacksam för alla fina meddelanden jag fått de senaste veckorna. Att läsa om andras historier och hur jag inspirerar dem betyder så mycket för mig – det är verkligen inget jag tar för givet. Jag är även tacksam för att jag fick fira jul med släkt och familj utan att behöva tänka på vad jag åt eller nästa träningspass. Jag har hunnit landa lite i mitt beslut och känner att det var helt rätt för mig att ta denna paus från träningen.

Tillbaka i Malmö har hon avslutat 2024 med att vara några timmar på universitetet för att plugga. Det var himmelska höjder att uppleva i bygget dagen före Nyårsafton och Wilma har börjat klättringen uppåt igen.

– Jag vet att många kan känna igen sig. Alla möter motgångar i sin karriär, och när man kämpat med smärta så länge som jag har gjort, blir det svårt att behålla samma driv och motivation. Friidrott på elitnivå kräver att man gör den till sin högsta prioritet – och det har jag gjort. Men när man glömmer bort att ta hand om sig själv på vägen, blir det till slut omöjligt att ge allt och det var där jag hamnade. Beslutet var inte lätt men jag känner mig väldigt trygg i det. 

MAI:s framgångsrika sprinter har flera svenska mästerskap i stafett och är mångfaldig individuell SM-medaljör. Hon har även varit en stark landslagslöpare i många år, både på ungdoms- och seniorsidan.

Nu tar 23-åringen en paus. Hon orkar inte längre träna och friidrotta i motvind. Det har blivit för smärtsamt med en kropp med ständigt nya skador och allt det jobbiga det medför, inte minst i huvudet.

Wilma har i flera intervjuer och i uppmärksammade inlägg i sociala medier, framfört sina tankar. Nu berättar Wilma även för MAI-anhängarna kring sin paus och om det kan bli möjligt med att dra på sig den grönsvarta tävlingströjan igen.

Hon ser inte helt mörkt på friidrottsframtiden.

– Friidrotten har alltid varit en stor del av mitt liv och har gett mig så många fina stunder. Men ibland behöver man stanna upp och lyssna på sig själv. För många kan det nog kännas igen, för alla möter motgångar i karriären. Men när man kämpat med smärta så länge som jag har, blir det svårt att behålla samma driv och motivation som man en gång hade. För att komma långt inom friidrotten måste man sätta den som högsta prioritet, och det har jag gjort. När man glömmer bort att ta hand om sig själv på vägen, blir det till slut omöjligt att ge allt som krävs för att fortsätta på elitnivå. Det är precis där jag har hamnat.

– Det här beslutet har inte varit lätt, men det känns rätt. Jag är enormt tacksam för allt stöd jag har fått genom åren, från min tränare, mina träningskompisar samt alla runt omkring mig. MAI betyder oerhört mycket för mig, och det känns tryggt att veta att jag alltid har en plats här. Och även om jag tar en paus kommer vi självklart fortsätta att ses i hallen, på tävlingar och i andra friidrottssammanhang.

Hur ser då den närmaste framtiden ut för dig?

– Jag ska ta tag i min yrkeskarriär framför allt. Jag har levt ett ganska fyrkantigt liv med friidrotten. Men efterhand med motgångarna har jag fått en helt annan syn på livet. Nu är det mesta nytt för mig.

– Först och främst ska jag ta min examen i vår. Jag har en termin kvar på studierna på idrottsvetenskap på Malmö universitet. Jag har just kommit tillbaka till Malmö efter att ha gjort min praktik i Stockholm på Stadionklubbarna och Bauhausgalan. Där har jag fått jobb i sommar så jag får se om allt funkar med det. Jag letar jobb lite varstans bland gamla kontakter. Vi får se vad som händer, säger Wilma.

En sak är hon bestämd med.

– Jag vill inte säga att jag slutar med friidrott. Så är det inte. Jag känner mig inte klar. Därför väljer jag att säga att jag tar en paus. Målet är trots allt att på något vis komma tillbaka, säger Wilma till Bloggen.

X X X 

Här kommer några korta utdrag ur My Östh Gustafssons utmärkta intervju i Sydsvenskan. Där Wilma bland annat talar om sin ätstörning som hon levt med alltsedan hon började söka sig till idrotten.

”

Problemet hade funnits där ända sedan Wilma Rosenquist var liten. Känslan av mättnad har alltid varit jobbig, men eftersom hon levt med det så länge var det en del av vardagen och inget konstigt.

– Jag var jätterädd för att må illa och spy. Jag har alltid varit noga med vad för mat jag äter och skulle aldrig kunna gå till ett hak och köpa en kebab. Sjukgymnasten uttryckte sig väldigt fint och sa att jag borde gå och prata med någon om det.

”

Och när smärtan i höften åter gjorde sig påmind orkade hon inte mer. Sedan i våras har hon inte tränat friidrott alls.

”

– Jag vill inte gå dit. Det är inte roligt längre. Det är bara förknippat med ångest och press. Jag vill springa och jag vill springa snabbt, men det är inte samma känsla längre.

I somras hamnade Wilma Rosenquist i en depression.

– Jag ville inte äta, inte dricka, inte träna, inte träffa någon. Jag ville bara stänga av mina känslor helt för jag kunde inte hantera dem. I samband med en flytt i somras fick jag en panikångestattack och slutade äta. Det är den dåliga vanan jag har. Därför har jag valt att inte träna alls just nu, för jag mår inte bra av det tyvärr, säger hon och fortsätter:

– Och det är där jag är nu. Jag känner inte igen mig själv. Jag har haft den där drivkraften sedan jag var tre år gammal. Nu fattar jag ingenting. Men det är väl det pusslet jag försöker lägga nu.

Med stöttning från familj och vänner har hon tagit steget att söka hjälp för sitt mående och genomgår nu psykodynamisk terapi.

– Jag hoppas det kan ge lite mer förståelse till varför jag tänker som jag gör och mår som jag mår. Varför jag är som jag är. I somras hade jag ingen aning om vem tjejen som låg i sängen var.

”

Foto: Privat och Deca Text&Bild