Medaljåren började med EM-guld i Globen 1996 och avslutades med ett brons vid OS i Sydney 2000.
Stavhopp för damer var nytt i friidrottsvärlden och Vala Flosadottir från MAI tillhörde hopparna som förde utvecklingen framåt.
Men något SM-guld blev det aldrig för MAI:s internationellt kanske mest meriterade genom alla tider.
Hon hoppade högst många gånger i de svenska mästerskapen, vann tävlingen också, men någon SM-medalj fick hon aldrig eftersom Vala från början valt att tävla för Island där hon vuxit upp.
– Det var mycket snack och en del påtryckningar om att skifta medborgarskap efter guldet i Globen. Men det kändes inte rätt för mig. Jag är isländska, säger Vala.
Född 1978 i Reykjavik och uppvuxen i Bildudalur, en liten fiskeby norr om Reykjavik med 600 invånare.
– Jag var väldigt aktiv som barn, var ofta ute och spelade fotboll och basket med pojkarna. Sprang upp och ner för bergen på somrarna och åkte skidor och skridskor om vintrarna. Började med friidrott och fotboll i unga år men vi kunde endast träna under den korta sommaren då vi inte hade någon hall.
– När vi flyttade till Lund 1992 provade jag faktiskt på handboll och om jag hade kunnat språket bättre så hade jag sannolikt stannat kvar inom den idrotten. När jag började på Polhemsskolan 1992 hittade jag till IFK-hallen som låg på andra sidan gatan och träffade så klart Stanley först av alla. Han tyckte att jag var ”Såå klen!”. Jag som inte riktigt förstod vad det betydde, tog till mig ”berömmet”, och så körde vi på. Det var mest höjdhopp och mångkamp tills jag en dag fick prova på stavhopp. Och efter det fanns det ingen återvändo.
1992 flyttade familjen till Lund. Föräldrarna Ragnhildur Jonasdottir och Flosi Magnusson skulle fullborda sina teologistudier och studera klart till distrikssköterska.
– Enligt egen utsago var de båda två väldigt lovande simmare. Just simmargenerna lyser dock med sin frånvaro för min del men kanske att jag har ärvt tävlingsnerverna istället. Jag har en syster, Lára, som är sju år yngre som också bor här i Lund. Hon briljerade i basket när hon var yngre och utgjorde min absolut största hejaklack.
Vala hamnade på Norra Fäladen i Lund och sökte sig ganska snart till friidrotten i IFK Lund. Där fanns en tränare vid namn Stanley Szczyrba.
En krävande man som såg talangen i Vala och formade henne till ett världsnamn.
– Vintern 1995 skiftade han till tränare i MAI och jag var en av hans aktiva som hängde på till Malmö och Atleticum. Det kändes stort. Hallen var så ljus och rymlig, den var full av duktiga och framgångsrika friidrottare och stavhoppsmattan var den mäktigaste jag någonsin hade sett. Allt kändes väldigt proffsigt och vi som kom från Lund blev väl emottagna.
Ett år senare klev Vala Flosadottir upp överst på medaljpallen vid inne-EM i Globen. Hon hoppade 4,16. Ett världsresultat. Australiens Emma George hade fört upp världsrekordet från 4,30 till 4,41 tidigare på året och satte tolv rekord fram till 1999 men lyckades inte vinna i hemma-OS år 2000 då amerikanskan Stacy Dragila tagit över världstronen och blev den första olympiska mästarinnan i grenen.
1997 blev Vala åtta på inne-VM i Patris, och tvåa vid inne-EM för juniorer i Ljubljana.
1998 blev det EM-brons i Valencia, brons även i Goodwill Games och en nionde plats på EM i Budapest.
1999 inledde Vala med silver vid inne-VM i japanska Maebashi. Hon hoppade nationsrekord på 4,45. I Göteborg till sommaren vann Vala U23-EM på 4,30 och avslutade på VM i Sevilla med en tolfte plats i finalen.
2000 i Gent blev det en fjärdeplats på inne-EM som följdes upp med brons vid OS i Sydney med nationsrekord 4,50 – det högsta Vala hoppade under sin karriär. När 2000 summerades hade Dragila fört upp rekordet till 4,63. Vala tillhörde de absolut främsta i världen.
– Stanley var en oerhört engagerad tränare. Han var otroligt kreativ vad gällde olika övningar och redskap samt snickrade ihop en hel del specialare som en barr och en elastisk ”pendlingsstation” för att nämna några. Stanley var en väldigt närvarande tränare samtidigt som han höll en hård disciplin på sina aktiva och krävde en fullhjärtad satsning. Ge allt och lite till, var hans devis.
Vala minns inte minst finalen i Sydneys kokande olympiska stadion.
– Finalen avgjordes samma kväll som Cathy Freeman vann 400 m. En otrolig upplevelse. Hela stadion skakade av publikens jubel på upploppet.
Freeman tände OS-elden i Sydney och blev frontfigur för spelen tillhörande minoritetsbefolkningen aboriginer som kom i blickpunkten som aldrig förr.
Friidrotten blev aldrig densamma för Freeman efter den kvällen, och lite grann blev det samma sak för Vala Flosadottir. Under alla omständigheter var det kulmen på hennes karriär.
– Det var roliga år. Jag levde för min idrott och jag kunde också leva på min idrott. Den olympiska rörelsen ville hjälpa aktiva från blåbärsnationer. Island var ett sådant litet idrottsland. Jag fick ett bidrag på tusen dollar i månaden, mer än sextusen kronor som det gick att leva på. Lasse Johnsson fixade en bil till mig som gick på någon blandning av rapsolja. Det funkade att ta mig mellan Lund och Malmö i alla fall, skrattar Vala.
Efter OS-framgången kom locktoner från USA och collegestudier.
– Jag var över i USA med hjälp av agenten Daniel Wessfeldt och tittade runt. Bodde i Houston i några månader men kände inte att det var riktigt för mig. Jag slog mig ner i Göteborg och provade träningen där men efter säsongen 2002 fick det vara nog.
Motivationen fanns inte riktigt där och utvecklingen i grenen gick fort.
– Jag slutade endast 26 år gammal men det gav mig också chansen till en andra karriär – den akademiska liksom föräldrarna.
Vala studerade inledningsvis till sjukgymnast. Fortsatte vid Lunds universitet och tog en Master i idrottsmedicin. Efter det doktorerade hon i klinisk medicin. Avhandlingen handlade om knäproblem.
I dag jobbar Vala som ansvarig förläggare för vård och medicin vid Studentlitteratur i Lund.
– Det passar bra för mig och de erfarenheter jag haft tidigare inom den akademiska världen där jag har ett stort kontaktnät.
Friidrottskontakten kunde dock varit bättre, erkänner hon.
– Barnen har provat friidrott en del och jag följer naturligtvis vad som händer vid de stora mästerskapen. Min man Magnus Hallgrimsson tränade diskus för Vesteinn Hafsteinsson som finns bakom Daniel Ståhl och Simon Pettersson. Man får reda på lite inside.
– Sedan kan jag ju inte annat än som gammal stavhoppare imponeras över Mondo Duplantis. Gud, vad bortskämd man blir över det han presterar.
Foto: Deca Text&Bild och privat.